supermotet

5 april, 2013

min stad är en medelstor stad. Men den är bilarnas stad. Det är en sån där lekmatta för leksaksbilar där vägarna är tre fjärdedelar av staden, därför att i lekmattans värld är att leka med bilar stadens syfte. Ser man på vägarna är min stad en stor stad.

supermot

senast på listan till min stad är ett supermot. Ett mot större i area än någon annan stads. Vi i min stad har tagit sex motorvägskorsningar, eller mot som vi säger i väster, och byggt ihop till ett. Allt på en yta stor som innerstaden. Jag kallar det för supermot. Ingen talar om det. Alla talar om det.

mer vägar ger mer trafik. Först efter nittonhundratalets slut brändes det fast på papper. I forskning. Inducerad trafik. Stora män inducerar trafik. Mer vägar blir mer avstånd mellan oss som bor i staden. Mer avstånd föder sociala problem.

som plåster lovas guld och långa tågtunnlar, men de får vi bara se röken av innan pensionen. Och stora män vill stoppa dem. Män som vill ha supermot. Jag vill inte ha supermot. Jag vill inte bli en stor man.

Jag har flera gånger fått frågan av ekobyggare om man borde leda luften genom luftsolfångare och det är inte en lätt fråga. Höst och vår i fritidshus är det lätt. Det är ett bra och enkelt val. Men det blir svårare om man bor i huset och behöver luftflöde hela tiden.

Nattetid blir inte luften varmare av en solfångare, snarare tvärt om. En kall, stjärnklar natt strålar ytor ut värme. Därför bör man inte leda in luften genom dem hela tiden. Luftsolfångare bör bara användas just när det är sol.

bild-9

Vi köpte en luftsolfångare för ett par år sedan för att testa lite, och visst fungerar de utmärkt trots sin enkelhet. Med runt 1,2 m² area ger den denna soliga första april 870 W uteffekt (200 m³/h, 13,2 grader in, 26,4 grader ut, 0,33 Wh/m3 luft). Det motsvarar runt 420 W för en solig dag i januari (5700 istället för 2770 Wh/mån). Vi köpte en billig no-name. Men vi kunde lika gärna byggt en själva. Det är bara en något isolerad låda med en svart plåt i mitten och kanalplast som lock.

Med tre sådana kan man alltså klara ett helt passivhus när solen lyser! I januari! Men det är ju tyvärr bara när solen lyser, kanske tio procent av januari. Men baksidan, priset, är ju väldigt lågt. Så varför inte?

Så vad svarar jag? Kör hårt. Men bara dagtid.

Norge och vi

28 oktober, 2012

Jag sitter på tåget hem från Trondheim, förstummad av ett land som förändras.

Kanske var detta sista gången vi kan åka från Göteborg till Norge och peka på våra byggda exempel, på vår erfarenhet och kunskap. Nästa gång vi ses, i Göteborg nästa höst, då har Norge hunnit före oss. Då är det från dem vi drar lärdomar.

Den senaste tiden har vi på Passivhuscentrum arbetat med att direktutbilda ett femtiotal byggare, utvecklat ett tiotal byggymnasier och utvecklat en utbildning för utbildare i våra byggbolag i Sverige. Men det är trögt att få byggbolagen att se nyttan med att dra folk ur produktion ett par dagar för att bygga bättre. EU-projektet Build up skills, med just detta syfte, har långa ledtider och först sommaren 2014 verkar något hända på riktigt.

Den nordiska passivhuskonferensen blev i år en hyllning till Norge, som med förenade krafter just nu lyfter sin byggsektor till en kunskapsnivå som vi aldrig förut sett i Norden. 260 000 m² passivhus är under byggprocess. Och man stannar inte i passivhus, man ser vidare på möjligheterna att utnyttja lokal tradition och träbyggande till att skapa ett byggande som stärker, snarare än stjälper, klimatet.

I Norge ges stöd om mellan 6 – 800 nkr per kvm area passivhus som byggs. 2015 gäller passivhus som byggnorm. Utbildningsprogrammen för byggsektorn växer explosionsartat och arkitekter och ingenjörer ser allt mer fokuserade ut för varje nytt besök jag gör i Norge. Varenda snickare skall utbildas, helst före utgången av 2015.

Visst, det sker med oljepengar. Men det sker på ett sätt som säger att vi bygger för att klara oss utan dem, att vi kan exportera vår el för att ersätta ert kol. Ekonomi på nationell nivå handlar om långsiktighet.

I Sverige definierar vi nära noll som det vi har idag, så att vi kan trycka på snooze ett par gånger till. Men tågen går.

 Futurebuilt är ett bra exempel.

Noll?

10 oktober, 2012

Tycker du också att vi måste satsa på nollenergihus: noll miljöpåverkan i bebyggelsen? Målet om att kunna vara helt neutral är vår gyllene möjlighet att göra bot. En oskuldens port.

Men in i vadå? Varför skall nya hus vara nollenergihus? Ställer man den frågan visar det sig att svaren inte är så enkla.

Att vi först bör satsa på energieffektivitet, bygga energisnålt. Solceller är inte särskilt energisnåla. När vi väl bestämt oss för att bygga energisnålt, då bör vi inte sätta på solceller, då bör vi bygga resurssnålt, att bygga energi- och resurssnålt över hela livscykeln. Ingående material kan idag vara en större klimatpåverkare under byggets enda år än under femtio år av drift.

Först sedan skall vi börja prata tillförsel av energi. Och då snarare i krisperspektiv. När är energisystemet som sämst? Hur kan vi stödja systemet då? Jag kallar det energiresiliens för att skilja det från hus som ger el sommartid och tar vintertid. Det minskar inga kolkondenskraftverk. De behöver vi inte på sommaren.

I en framtid kommer Sverige bli en stor exportör av energi. Vi kommer använda hälften själva, resten kommer att säljas till kontinenten. Då räknas också solcellerna. Men idag är resiliensen långt viktigare.

Men jag vill gå långt längre än så, redan idag. Syftet med att bygga hus är att bygga sociala arenor för oss. Arenor byggs för att vi ska kunna verka. På samma sätt måste det vi bygger idag inte bara sluta utnyttja direkt kortsiktiga energikällor och gifter, det måste också skapa arenor för att stärka ekosystemen som föder oss.

Vi är troligen den delen av ekosystemen som idag har störst möjlighet att stärka dem, i den kris många av de närmar sig, men också annars. Vi kan bygga resiliens. Och många av våra rikaste ekosystem finns i städernas närhet, där skogar och marker brukats av fler skäl än direkt avkastning.

Vi måste bygga plushus. Först minimal miljöpåverkan, sedan plus för ansvarsfulla relationer med ekosystem.

Närvärme sol

29 september, 2012

Vad är nästa steg från passivhus? Frågan är ytterst befogad i Västsverige, där många kommunala bolag redan ser stor lönsamhet i energisnåla byggnader och där konsulter och byggbolag lärt av sina första erfarenheter. Mina svar är först bygg- och sedan energisystem.

Eksta i Kungsbacka tänker tvärt om. De ser energisystem först, det har de gjort sedan 1970-talet med solpaneler och biobränsle i närvärmesystem. De senaste åtta åren har de drivit på utvecklingen för passivhus i väst, nu senast med ett helt område av passivhus i Vallda.

Heberg, som området heter, fick jag anledning att fördjupa mig särskilt i då jag 2008 ritade ett större projekt på tomten för att knyta ihop sociala värden med energivärden. Projektet kom sent i planprocessen, men lyckades kanske inspirera till en bättre placering av äldreboendet och radhusen intill det.

I Heberg har man vidareutvecklat närvärmesystemet med målsättning att täcka 40 % av energianvändningen med solvärme. Med sjunkande solcellspriser kan det bli början till slutet för solvärmen i Sverige, men den går här ner med flaggan i topp.

Basen för värmen i Heberg är en närvärmecentral med en pelletspanna om 250 kW med värmeväxlare på rökgaser, en ganska vanlig lösning. Men till denna förvärmer man returvattnet med vakuumsolfångare, satta i 70 graders lutning för att ge värme även vintertid. Kulvertarna isoleras med 200 mm extra EPS vilket minskar förlusterna till 7 – 8 W/m.

Till systemet är fogat närvärmecentraler med ackumulatortankar och platta solfångare. Dessa ger varje kvarter egna fungerande närvärmesystem sommartid, och minskar låga effektbehov av primärpannan.

Sammantaget skall solen stå för 40 % av det årliga energibehovet av runt 50 kWh/m2. Med BBRs system av att räkna bort sol ger detta en energianvändning av 30 kWh, dvs 1/3 av kraven. Det är riktigt bra. Om Eksta får för sig att bygga klimatneutralt från vagga till grind i sitt nästa projekt, börjar vi närma oss bebyggda områden med riktigt liten klimatpåverkan.

femton minuter hus

2 augusti, 2012

Nån gång kan det vara bra att ta med ett hus om man ska någonstans. En liten stuga för fyra. Bygger man sedan så det ser åtminstone lite grann som timmer kan det bli bra till lajv, levande rollspel. Sagt och gjort köpte jag stora mängder tvåtumsvirke hos en trevlig såg utanför Borås. Med min far, Lena och hennes far byggdes sedan under en vecka grund, väggar och tak till ett litet hus.

bild 15minhusb

Den lilla stugan kunde sedan, på runt en kvart, plockas ner för att lastas på ett släp och tas med lite vart som helst. Sen tar det runt en kvart att bygga upp, med grundstenar och allt. Det är alltid kul att bara bygga lite också.

Stadsradhusens lov

11 maj, 2012

En tät men social stad, hur ser den ut? Jag tillbringade en vecka i Holland med att cykla runt i städer nu när våren kom dit. Mest för att jag tycker om städer från länge sedan.

 haarlemb

Är man stenstadsvurmare bör man förstå att alla inte är det. Villaområden växer i snabb takt, likaså köpcentrumen som liksom cancer blommar upp i utkanterna och ödelägger sina närområden. De växer därför att många människor vill bo i eget hus, vill ha en egen täppa. Många vill låta sina barn växa upp på det sättet. Frågan är bara inte hur vi skall förändra kulturen till att alla skall vilja bo i tät innerstad. Den handlar också om hur vi skall bygga en urban stad som kräver minimala transporter men som låter folk få vad de är ute efter.

Runt om på kontinenten finns äldre stadsstruktur med smala tomter och gator. De har en annan skala, både socialt och fysiskt. En skala där man känner sina grannar, men ändå har en urbanitet med pub på hörnet om mataffär inom gångavstånd.

Frågan om hur tät stad som är tät ställs på sin spets och ogiltligförklaras. Det handlar inte alls bara om exploateringstal. En stad där människor rör sig mer på stan och umgås mer med människor blir därför tätare än en stad med samma antal personer per yta där man handlar i stora köpcentrum och spenderar kvällen framför tv:n. Vi måste därför istället ställa oss frågan om vad som gör en stad tät, eller snarare urban.

Här finns den stora vinsten med mina cykelturer i Holland. Här finns massor av radhusbebyggelse med exploateringstal som våra stenstadskvarter från förra sekelskiftet, och med en än större urbanietet. Samtidigt finns rum för en mångfald av lokaler i olika storlekar.

Skall vi på riktigt försöka bygga en tät stad, måste den bli tätare också utanför innerstadens värme. Vi behöver en ny tomtkö, för smala gatuhus, och vi behöver en ny syn på stadsdelar. Äppelträdgården fick pris, Kärrtorp i Stockholm fick det också. Nu vill vi se stadsstruktur som byggs upp av kombinationer av radhus och flerbostadshus. Har vi kunnat det i tusen år måste vi väl klara av att göra det igen?

För stadsradhus är ofta tio gånger tätare än villaområden, men kan ge samma kvalitéer.

karta ur histogeografins brus

18 september, 2011

karta 1 fiume b

Det brusar på en tv. Den försöker säga saker och jag försöker att inte lyssna. Istället läser jag i en skolkartbok från 60-talet. Läser mellan raderna, fascineras av kartor, letar efter där de söker berätta något långt mer komplext än marken, staden, havet. Letar efter band.

Förstår man en karta rätt kan man därur läsa historia, ja kartorna är passager till stora berättelser. De beskriver histogeografi, om man vill. Kopplingen en stad med en annan är människor som drömt, träffats, rest. En väg byggs efter dessa drömmar. Bakom varje streck finns lager av tankar, planering, visioner.

Galningar som gör bra saker finns begravda lite varstans i vår histogeografi. Under marken, i människors minnen men långt bortom framsidornas värld, finns deras drömmar sparade, efter att de blommat och förmultnat.

Sakta växer det fram karta efter karta i min ateljé. Jag ställer dem mot väggen.

Med de här bilderna vill jag, ur lager av damm och diamanter, dra fram några blommor jag ömmar särskilt för.

min far

2 februari, 2011


Min pappa växte upp i en cykelaffär. Han hade själv aldrig någon egen moped men kunde låna ganska fritt ur butiken. Ett vanligt utflyktsmål var Tidavad, en gård där det bodde ett par morbröder och en gammal tant. Min far var smal som jag och alltid lite otydlig på bilderna från sextiotalet. Varje fotografi är liksom fyllt av lugna rörelser. Jag ville försöka fånga det skimret i denna bild från Tidavad från mitten av 60-talet, en värld långt från oklippt hår och pop, men ändå med stor frihet.

täta stadsrum

9 januari, 2011

I höstas besökte jag en rad äldre städer. Den minsta av de jag valt att studera låg utmed en sluttning i södra Lombardiet. Nedanför den moderna landsvägen var gatorna liksom höjdlinjerna i avsatser som förde staden ner mot floden. Varzi är en mycket liten stad, själva stadskärnan är runt 500 m lång och hälften så bred, men här finns en mångfald av underbart avvägda stadsrum.

Kan mellanrummen mellan husen vägas av rätt, kan staden bli tät men med plats för det privata mitt i det offentliga. Småstaden kan bli urban och människor mötas. Lättare.

Varför kan städer som vuxit långsamt visa upp stadsrum som vår tid helt missar?

först mellanrummet

4 januari, 2011

Inte långt från en kär plats på Vadsboslätten ligger en gård vars byggnader lite klämts in mellan landsvägen och åkrarna. Flera uthus står uppställda och mellan dem som gaturum. Och där finns ett utrymme som har fått precis rätt proportioner.

Visst, Laga skifte lyfte ut gården ur byn och rummet är bara ett men det bär ändå med sig något speciellt. Täta mellanrum kräver inga höghus för att få en känsla av att någon bryr sig, av att folk bor där eller att man kommer få träffa dem man söker. De kräver bara lite omtanke.

Ibland tycker vi att vi har hur mycket plats som helst att göra vägar och kurvor på. Då kanske vi behöver tänka om. När något har den plats det behöver kan det ibland passa alldeles utmärkt.

urbanism tvåtusen

16 december, 2010

Millennium är ett sjukt föråldrat ord. Det är också urbanism. Det talas hela tiden om att hälften av jordens befolkning numer bor i städer och att vi arkitekter måste anpassa oss efter det. Jag tycker det är okunnigt. I västvärlden byggs det villamattor som vore det femtiotal, i tredje världen växer slummen långt snabbare än den vitputsade betongurbanism som samma personer vill få oss att tro att folk bor i. Skall vi tala om städer i det nya seklet måste vi lära oss slummens fördelar och villamattans attraktion. För det är där många i den halva befolkningen bor. Jag bygger ofta modeller av slumbostäder, för att jag ofta blir imponerad av hur fattiga människor lever, all kunskap de bör på. De bygger ju faktiskt staden, både åt sig själva och andra.

Tekniktungt

24 november, 2010

Viss förfäran kanske är bra när man lär sig, men var gång som ventilation och värme i tyska passivhus förklaras för mig, kan jag inte annat än att se stora kontor växa upp.

Som tidigare nämnts har de senaste åren bostadsbyggandet gått ner något i Sverige, varvid villabyggandet stått för lika många nya bostäder som lägenheterna. Dvs vår urbana tid är endast det talade ordets. Villamattan brer ut sig som förut. Att då göra något åt detta handlar antingen om att fega ur och söka bygga bättre villor, eller att uppfylla de önskemål som villaköparen har med någonting annat, se Villastaden och Trästaden, nedan. Men låt oss nu tänka oss att vi fegar ur.

Skall vi bygga villor som komplement till hållbara städer behöver de vara energisnåla. Men de behöver också vara enkla att sköta och prisvärda. Bygger vi passivhus behöver de ha vvs-system som även de boende förstår sig på, annars kommer inte driften vara synkad om tio år varvid risken blir att flera olika system motverkar varandra.

För att ett passivhus, på pappret, ska bli så effektivt som möjligt bör man bygga kompakt och yteffektivt och väl välja sitt klimatskal, sina fönster och se till att byggnaden blir lufttät. Men sedan skall tekniken komma in. Och det räcker inte med en ftx. Solpanelerna kräver en ackumulatortank, och då har man nästan ett vattenburet system redan. Vidare kan man ha frostskydd för ftx:en, som en jordvattenslinga med en pump.

Då har vi det, igen. En installationsjulgran och en bra julklapp för vvs:aren. Men det handlar ju bara om villor! Kan vi inte lösa detta på enklare sätt? Varför inte gemensamma lösningar?

Beat Kämpfens kontor är en bra plats att leta på för att förstå var energieffektivt byggande är på väg. Ett gott exempel på detta är en renovering och energieffektivisering av ett parhus i Zürich som jag fick chansen att besöka för inte så länge sedan.

En sak står klar, kan man på ett bra, enkelt, billigt och för bebyggelsen varsamt sätt lyckas energieffektivisera äldre byggnader är det långt mycket viktigare för miljön än de passivhus som vi bygger nya.

EU har satt sitt mål att minska energianvändningen i byggd miljö med 50 % till år 2050. Kanske låter målet lite försiktigt med passivhus som nybyggnadsstandard inom tio år vilka minskar energianvändningen med minst så mycket? Men målet är ambitiöst. Om dagens nybyggnads- och renoveringstakt håller i sig kommer bara 6 % av byggnaderna 2050 att vara byggda efter 2010. Bara 47 % kommer att vara renoverade efter 2010. Resten, närmare hälften, kommer att behållas som de är. Det innebär att energibesparingen i de 6 % som blir nybyggda och de 47 % som renoveras måste hålla god standard. (1)

Låt oss säga att hushållsel och verksamhetsenergi kan minskas med 50 % och låt oss säga att de hus som renoveras i framtiden drar i snitt dubbelt så mycket energi till värme än de som inte renoveras.

För att då uppnå en halvering av energianvändningen behöver all nybyggnad och all renovering minska sin energianvändning med 85 % förutsatt att användning av hushållsel minskar med 30 %. Minskar användning av hushållsel med 40 % räcker 80 %, 50 % 76 % osv. Vi har alltså en tuff uppgift framför oss.

Parhuset i Zürich är intressant kanske främst därför att det trots en omfattande energieffektivisering och minskning av energianvändning med 95 %, inte på något sätt står ut i mängden av liknande hus i området. Visst syns det att det är nyputsat och istället för fönsterluckor som annars är brukligt är lätta textilgardiner använda som solavskärmning på södersidan. Det med solceller täckta söderfallet av taket passar dock ganska väl in bland betongteglet. (2)

Byggnaden är ursprungligen byggd 1947 och renoverades under 2008-2009 .De flesta ytterväggar isolerades med 140 mm mineralull. Skivorna fästes utanpå väggen och putsades. Taket mot vinden isolerades på liknande sätt, emedan golv mot källare isolerades med 100 mm.(3)

Genom att använda en värmepump med cop runt 4,25 för värme och varmvatten och ett ventilationssystem med värmeåtervinning som bara drar 3,5 kWh per kvm ges en total energianvändning för värme, varmvatten och ventilation på 22,5 kWh el per kvm och år. Byggnadens energianvändning ligger därmed lägre än många svenska passivhus. Trots det uppfyller det bara kravet för Minergie, dock inte –p.

De två stora ingreppen mot byggnaden var tilläggsisolering av den putsade fasaden och indragning av ett ventilationssystem med värmeåtervinning. Eftersom nya välisolerade fönster ändå sattes in kunde dessa, som är mycket lika de gamla, flyttas ut närmare fasadliv och därmed ge byggnaden ett ganska oförändrat uttryck. Det är främst de något mindre takutsprånget vid gavlarna som skvallrar om att något hänt. Ventilationsdragningen på insidan känns som ett större intrång.

I Schweiz renoveras 1-2 procent av byggnadsbeståndet per år, vilket är ganska likt Sverige. Distelweg står dock som ett tydligt exempel på att det går att minska energianvändningen med 95 % utan att förvanska bebyggelsen. Hur man sedan använder energi och under vilka tider den produceras, det är en annan fråga. (4)

Byggnaden på Distelweg passar så väl in i området att det om ett par år kommer att vara svårt att skilja det från de andra längs gatan.

1: Mats Rönnelid 2010-09-26
2: http://www.kaempfen.com
3: http://www.benetz.ch/docs/pressespiegel/14.pdf
4: http://www.swissolar.ch/de/bauen-mit-der-sonne/anwendung/neubausanierung

Bakom alla fina exempel på nollenergihus och trästommar står en stor och kall Morra och stampar. Miljonprogrammets långa rader av trevåningshus pustar ut sin värme men står nu näst på tur för att renoveras.

I Alingsås byggs miljonprogramsområdet brogårdens fina lamellhus om med så kallad passivhusteknik, tätt och kraftigt isolerat klimatskal och ventilation med värmeåtervinning. Ombyggnaden innebär en minskning av energianvändningen med nästan två tredjedelar till 64 kWh/kvm, år. Behovet av värmeenergi har minskad med hela 79 %. Trots det når området inte upp till passivhusstandard, men nära på. Ombyggnaden är ritad av Efem vilka gjort en fin utformning. (1)(2)

För ett litet tag sedan besökte jag åter Freiburg i södra Tyskland, där ett liknande försök sker. Området Weingarten west med två tusen lägenheter skall byggas om som ett pilotprojekt. Först ut är ett punkthus som ges passivhusstandard med liknande metoder som i Brogården. Men vad är renovering och vad är nybyggnad?

I Brogården byts i stort sett allt utom betongstommen ut. På entréplan bilas tio centimeter av betongplattan bort för att ge plats åt isolering. Nya utfackningsväggar placeras längre ut och nya balkonger utan köldbryggor läggs till. Utanpå isoleringen sätts klinker för att påminna om de övertäckta tegelfasaderna. På liknande sätt gör man i Freiburg. Resultaten är goda och både energimässigt och ekonomiskt är de hållbara. (3)

Betongstommar kräver stora energiresurser och skapar stora koldioxidutsläpp vid produktion. Att därmed riva ut en gammal inpå betongen och sedan bygga en ny utifrån den är alltså klart befogat. Men det är dyrt och trots att det är ekonomiskt hållbart blir det stora investeringar för bostadsbolagen.

Ett liknande men tidigare projekt var Ringdansen i Norrköping som jag besökte för några år sedan. Här omdanades ett nergånget miljonprogramsområde genom att det minskades och renoverades. Samtidigt genomgicks ett ambitiöst energibesparingsprogram. Men ringdansen fräschades inte bara upp. Det omvandlades. Förvisso till det bättre, sa de flesta boende jag talat med.

Jag tycker det är starkt av Alingsåshem att göra en kraftig ombyggnad av Brogården. Men det finns en annan aspekt också. Brogården åldras inte. Det omvandlas. Frågan är hur miljonprogrammet skall kunna utvecklas och åldras med värdighet?

Någonstans här tänker jag att stora omvandlingar och upprustningar är 1900-tal och att vi borde lämnat det bakom oss. Idag borde vi veta bättre. Fast å andra sidan så gör inte jag det. Hur kan vi långsamt bygga om det, men snabbt minska miljöpåverkan i hela beståndet?

Jag efterlyser en Brogården-light. En ombyggnad som snabbt minskar energianvändning och gör området attraktivare men som också håller dörren öppen för effektivare lösningar, någon om tio år, någon om tjugo. Vet vi vad vi håller på med egentligen?

1: http://efemarkitektkontor.se/sid3_2_Brogarden.html
2: hh.diva-portal.org/smash/get/diva2:351487/FULLTEXT01
3: hh.diva-portal.org/smash/get/diva2:351487/FULLTEXT01

Samma täta stad överallt?

28 augusti, 2010

Idag finns ett koncept för tät stad som läggs på lite var som helst: tät, rätvinklig stenstadsstruktur med rötter i artonhundratalets industriella tid. I centrala lägen ges den sex-åtta våningar, längre ut på landet fyra, kanske fem. Ofta känns områdena för glesa, folktomma även hundra år efter produktionen, ofta alltför urban, med fasader, trottoarer och väldefinierade gator granne med krondiken och ängar.

Där jag bor går Lindholmsallén, med sina åttio meter mellan fasaderna. En kilometer ödslig boulevard som trots framtida tät bebyggelse runt omkring i många decennier mest kommer vara ett blåshål från sydväst för alla motiverade cyklister. Bredden dimensionerades utifrån att större långtradare skulle kunna vända mellan de två inre filerna, detta trots att allén avslutas med breda vändplatser i båda riktningarna. Lindholmsallén är en stark representant för de postmoderna strömningar som manade på idealen om den täta stenstaden. Men den är också en symbol för att stadsliv inte skapas av storstilad arkitektur utan av de som lever ut sina liv på gatan. Gator, kvarter och platser har egna liv och bör utformas för att fungera med dem, inte med ett stadsbyggnadsideal som styr dem.

På skeppsbron mitt i centrala Göteborg föreslås en tät stenstadsstruktur. För att ytterligare förtäta ritas ett högre hus in på den östra delen. Man har på ett bra sätt lämnat Norra älvstrandens hysteri för att ge alla en glipa utsikt mot älven och istället sökt passa in struktur från stadskärnan. Det känns sunt. Men vad är man ute efter? Vad är syftet med att bebygga skeppsbron? Detta är troligen det mest centrala område som kommer att bebyggas det närmsta decenniet. Trots det är bara runt en tredjedel av den nyexploaterade marken bebyggd, och det till stor del av parkeringshus. Att det bebyggs med lite yta betyder att det blir lite lägenheter och lite kontor. Det betyder i sin tur att efterfrågan på att få bo i området blir skyhögt högre än tillgången. Den ekonomiska gången säger då att lägenheterna blir dyra, mycket dyra.

brolopp brolopp

Stenstad kan vara å mycket. Genuas stadskärna är ett tätt exempel.

Här borde ideal komma från myllrande hamnstäder med trånga gränder och plötsliga, intima platser och utblickar, och varför ser man älven redan när man går längs boulevarden badhusgatan? Istället för dryga dubbla markytan i yta (2 i exploateringstal) borde området kunna bebyggas med trånga gränder och åtta- eller niovåningshus. Då skulle tre gånger så många kunna bo här, färre skulle få älvutsikt men andra grupper skulle få större chans. Bygger man inte högre behöver man inte bryta skalan på staden runtomkring. Stadens vinster av området skulle öka.

I Ytterby har stadskärnan rustats upp kraftigt och den ökade mängden pendlare skänker liv åt området kring stationen. Fyra nya kvartershus utgör en påbörjad ny stenstad i fem plan. Byggnaderna är fint avvägda och området känns fräscht. Intill ligger äldre lamellhus från miljonprogrammet och ett centrumhus. Men man undrar lite vart man kommit. Vad är Ytterby? Byggnaderna signalerar att man befinner sig i centrum. Men jag undrar vilket.

Var väljer man att bo när man flyttar till Ytterby och Kungälvs kommun? De flesta vill nog närma sig landet men hålla sig kvar nära stan, ett fint villaområde med nära till butiker och de fina trästäderna i Kungälv och Marstrand. Trästäder som förutom urbanitet också bjuder på privata uteplatser och halvoffentliga platsbildningar. Vilken roll spelar Ytterby i denna resa? När Kungälv nu skall växa på Kongahällatomten var just trästaden en inspirationskälla. Hur kan Ytterby bli en trivsam stad?

Vi behöver andra former av urbanitet, för att kunna anpassa oss till olika platser och framförallt olika sociala miljöer. Skeppsbron är inte en stadsdel vilken som helst, Ytterby är inte city. Kan inte städer på landet få vara städer på landet, hur nu vi kan utforma dem nuförtiden? Kan inte staden få bjuda på myller och oväntade utblickar? Varför inte leta hur man gjort förut, eller varför inte ta sig en studieresa till någon plats som är uppskattad just för sin lantliga urbanitet eller sitt täta myller?

Finns det verkligen inget, förutom en våning till på höjden, som skiljer den lilla staden på pendlingsavstånd från storstadens epicentrum?

Villastaden och Trästaden

20 augusti, 2010

Nära hälften av de bostäder som byggts i Sverige de senaste tio åren har varit villor. Klart att vi kan göra något annat av det!

Även under ekonomiskt mer normala år byggs det villor för nästan lika många som det byggs lägenheter för. Villaområdena blir långt ifrån de hållbara städer som Sverige visar upp för omvärlden och den förebild som Sverige är tänkt att vara förblir en kuliss att sätta framför det verkliga stadsbyggandet.

Men många vill bo i villa. Många vill ha eget hus och egen trädgård med bra uteplats att grilla på. Antingen får vi genom saklig argumentation visa på stadens fördelar eller så får vi helt enkelt tvinga folk bort från denna fruktansvärda livsstil… Eller?

Den långt mer komplexa bild av hållbar stad som långsamt växer fram har plats för mycket mer än bara täta stenstadskvarter i räta vinklar som dagens stadsplanerare ritar på rutin.

Villakvarteren har det emot sig att de erbjuder samhället få bostäder och därmed få människor per yta, samt att de medför att områden befolkas i ganska homogena grupper. Att få personer bor på varje yta ger stora transportproblem och blir dyrt både samhälle och miljö, men kanske det största problemet är det asociala samhälle som skapas. Problemet förvärras av att femtioplussare bor kvar i sina villor trots att barnen flyttat. Villaområden får också en ganska homogen befolkning, framförallt är det barnfamiljer med god ekonomi och i nybyggda områden vanligen med stor andel svensk bakgrund som flyttar in.

Ska vi inte söka ta itu med dessa båda problem istället för att tvinga in alla i den urbana myten? Finns det bara hållbarhet i större städer? Kan vi skapa villaområden med 60-80 bostäder per hektar, uppblandade boendeformer, blandade boendekostnader och möjligheter för familjer med utflyttade barn att flytta inom området?

Klart vi kan.

och faktiskt visar det sig att den täta stadens boende kör nära nog lika mycket bil som landsbygdens.

De senaste åren har det talat mycket om men knappt byggts några passivhus. Trots passivhuskonceptets enkelhet har konceptet både blivit byggindustrins glittrande kristallkronor och sorgebarn.

Under ett halvår kunde jag tillsammans med en vän och väg- och vatteningenjör undersöka energieffektivt byggande. Det blev ett projekt vi skrev för Peab som ville se hur man bättre kunde bygga småhus i serie som passivhus.

Genom en mängd intervjuer, studiebesök, skisser och simuleringar kunde vi testa oss igenom etablerade sanningar och skapa egna uppfattningar. Vi nådde fram till en serie småhus i tre storlekar om 96, 124 och 135 kvm i två plan.

Ett resultat vi nådde var att en ventilation med värmeväxlare i många fall inte ger någon miljövinst, och att den i andra fall är högst marginell. I jämförelsen simulerades två identiska byggnader, den ena med ftx, den andra med en luftkulvert och frånluftsfläkt.

Vi arbetade också med att undersöka olika typer av lufttäta skikt. En stor del av svårigheterna som visats när man bygger passivhus har att göra med hur man applicerar plastfolie på bästa sätt. Att kunna ersätta detta moment genom att klämma träelement mot varandra torde utgöra en god utveckling.

En lättregelkonstruktion med installationsskikt ger goda möjligheter att minimera köldbryggor i möten grund-vägg och vägg-tak. Genom att bära mellanbjälklag med installationskikt kan köldbryggor minimeras ytterligare och konstruktionen förenklas.

Kan vi hitta enklare lösningar kan både kvalité och form förbättras och kanske blir fler hus passiva.

Den lilla orten söder om Borås lever ett säreget liv. Kring centrum märks en märklig kraft som öppnar nya verksamheter, förnyar och ställer ut växter. Strax intill byggs moderna passivhus och en liten bit söderut stannar pendeltågen. En förklaring till detta spirande liv är ett mycket aktivt bostadsbolag. Viskaforshem har alltid flera projekt rullande men framförallt en nära kontakt med många boende, och därmed en förståelse för ortens framtida behov.

Jag fick chansen att arbeta med en detaljplan vars syfte är att samla och utveckla möjligheter för ortens centrum. Planen syftade till att skapa möjligheter för att tillskapa fler bostäder och lokaler i centrum, delvis i befintliga byggnader som gavs blandade funktioner. Genom att bygga om entrévåningar till lokaler och övre plan till bostäder i olika byggnader kan handel och liv i centrum ökas. Samtidigt ges möjlighet att bygga på befintliga bostadshus för att utöka antalet bostäder i Herrgårdsområdet. Bättre åtkomst för transporter minskar påverkan på torget.

Idag har orten parkeringsproblem, vilka löses genom flera insatser. I söder ordnas en bättre busshållplats med pendelparkering.

Viskafors är en intressant ort med stor potential. Mycket kan hända och många idéer finns. Kan centrum-utvecklingen samverka med andra processer i den utvecklingen blir den en viktig byggsten.

Det har varit mycket roligt att arbeta med den.

För att testa idéer ritades en konstruktion för en mindre villa utanför Göteborg. Uppgiften var att villan skall utformas med så låg miljöpåverkan som möjligt. Därför är den konstruerad i material med låg miljöpåverkan. Genom ett system med stora solpaneler och värmelager kunde nollenergistandard nås.

Som utgångspunkt lades fast att villan skulle komma att stå på sin plats i åtminstone femtio år, troligen närmare hundra. All miljöpåverkan bör alltså dels undersökas för femtio års drift, för produktion samt för hus byggnadens delar kan tas om hand eller användas efter rivning. Det sammanslagna värdet är den egentliga miljöpåverkan.

Tänk – hela kedjan

För att bygga krävs resurser. Dessa bör i första hand tas från flöden, dvs resurser som hela tiden förnyas, exempelvis sol eller vind. I andra hand kan de tas från stabila fonder, exempelvis trä från skogen. Först i tredje hand bör lagerresurser användas. Lagerresurser återbildas inte under överskådlig framtid, exempelvis olja, men även sten. Lagerresurser som används bör bevaras nära sin ursprungliga form.

Byggnaden måste vara extremt energisnål. Det uppnår man genom att isolera väl, lufttäta väl och genom att ha en effektiv ventilation. Denna byggnaden ges kraftig isolering av halm. Men något som är lika viktigt men som oftast bortses ifrån, är att platseffektivitet är den kanske effektivaste metoden att nå energieffektivitet. För när kvadratmetrarna sjunker minskar inte internlasterna på samma sätt. Kan vi en bra villa för fyra personer på 100 kvm är det en viktig vinst.

I många lågenergiprojekt står miljöpåverkan under produktion för en onödigt stor del av total miljöpåverkan. Den andelen bör kunna minskas drastiskt genom användning av material som inte krävt så mycket energi eller transporter för att framställa. Detsamma gäller rivning. läs för övrigt Anna Joelssons rapport i ämnet, finns på Mittuniversitetets hemsida.

I stort sett hela konstruktionen skall kunna återanvändas eller i alla fall förbrännas som biobränsle. Halmbalar är ett exempel på ett material som kan vara extremt energisnålt och samtidigt isolera väl.

Energianvändningen under drift bör till så stor del som möjligt täckas av solenergi. Genom att ha överdimensionerade solpaneler och stor ackumulatorkapacitet kan enstaka soliga dagar även vintertid täcka delar av värmeenergin. Kan man lagra stora mängder värme och sedan med en värmepump värma ackumulatorvattnet med detta lager kan än mer energi sparas.

Elapparater och armatur liksom kranar väljs energisparande respektive snålspolande. Tydliga displayer i kök och vid utgång samt en gå-hemifrån-knapp minskar och effektiviserar energianvändningen ytterligare.

Konstruktion

För att utnyttja resurser med så låg miljöpåverkan som möjligt men ändå med goda energiegenskaper väljs halm som huvudkonstruktion. En självbärande halmkonstruktion är avancerad och sättningsbenägen, men kan styras att fungera väl.

Byggnaden står på en grund av 200 mm cellglas, dyrt och energikrävande i jämförelse med resten av konstruktionen, men energieffektivt i jämförelse med alternativen. Med cellglas får vi en stabil grund utan köldbryggor. Under cellglasen ligger 500 mm snäckskal som kapillärbrytande skikt och som isolering.

Väggarna är självbärande halmbalar, 450 mm. För att maximera isolervärden bör halmstråna vara vertikala. Självbärande halmhus är vanligt, dock ej med vertikala strån, eventuellt krävs därför en inre bärande stomme. Observera att halmbalarna är 450×450 mm, till skillnad mot normala 350×450. Väggarna är putsade på in- och utsida med ler- och kalkputs.

Taket är uppbyggt av tjocka plywoodskivor med tejpade och klämda skarvar. Ovanpå dessa ligger lättbalkar 600 mm med lerputs och dubbla halmbalar emellan, 2×300 mm. Ytterst en vanlig luftspalt och ett tak på råspont. Med denna tjocka isolering kan man antingen isolera råsponten invändigt eller utelämna luftspalten. Annars finns risk för fuktproblem efter kalla vinternätter.

Uppvärmning – solpaneler, värmelager och värmepump

I Bollebygd utanför Göteborg står en märklig enplansvilla. På södersidan stoltar en överdimensionerad solpanel på taket, och man kan ana tjocka väggar, men villan ser verkligen energislösande ut. Under förra året använde dock byggnaden bara 7 kWh värme per kvm. Byggnaden har ett enkelt tänk med ett komplicerat system. De stora solpanelerna fångar långt mer värme än behovet under sommaren och pumpar ner denna med vattenrör till ett kompakt gruslager under grunden. Under vinterhalvåret för en värmepump upp värme från gruslagret till ackumulatortanken under solfattiga tider. COP-värdet för värmepumpen, dvs hur mycket el man använder jämfört med värme som kommer ut, blir mellan 7 och 8.

Ett motsvarande system väljs för villan. Solpanelerna blir 20 kvm, ackumulatortanken 1000 l och gruslagret runt 180 kbm. Genom att använda golvvärme eller väggvärme krävs inte lika höga temperaturer på cirkulationsvätskan och värmepumpen ges än högre COP.

Ventilation

Med utbytet 8:1 i värmepumpen finns liten anledning att använda ett avancerat ventilationssystem. Istället finns stora mängder värme i grunden under byggnaden, värme som enkelt kan utnyttjas med en luftkulvert. Ett behovsstyrt, fläktförstärkt självdragssystem blir därmed den bästa lösningen både för de boende och för miljön då det kräver mycket lite energi för drift. Därför kommer en stor del av värmeförlusterna, runt 3 – 3 500 kWh från ventilationsförluster.

Sammanfattning

Denna byggnad kräver endast runt 12 700 kWh per år, varav 1 200 är driftel och 2 600 är varmvatten. 3 000 är hushållsel och resterande 5 900 är värme. Av dessa täcks 2 000 av interna laster och solinstrålning, runt 1 000 samt 1 600 av varmvattnet av solvärme direkt i ackumulatortanken och resten, 2 900 värme samt 1 000 varmvatten med solvärme från gruslagret, pumpad med värmepump. Producerad värme är runt 11 000 för solpanelerna, och tillsammans med internlaster blir dessa alltså större än energibehovet, även inräknat hushållsel.

Värmebehovet per år blir 39 per kvm, men skulle sjunka till 14 med en värmeväxlare med 82 % verkningsgrad. Effektbehovet är runt 20 W/kvm, Dut, men med en värmeväxlare 12. Dvs med en värmeväxlare skulle byggnaden klara uppvärmnings och effektkraven för svenska och internationella passivhus. Men då värmelagret ger mindre miljöpåverkan väljer vi bort den.

Samtidigt har byggnaden krävt mycket lite energi vid produktion, runt 3 – 400 kWh/kvm vilket även det, rent primärenergimässigt, täcks med solenergi under bruksskedet. När byggnaden rivs kan stora delar av materialet återanvändas, andra delar kan eldas upp som biobränsle. Byggnaden fungerar under sin brukstid som koldioxidsänka och beroende på vilken el som väljs fortgår detta.

Det går helt enkelt att sammanföra ekobyggarnas tänk om kretslopp med energiingenjörernas kWh-beräkningar. Det enda som krävs är lite öppenhet och prestigelöshet från olika håll.