supermotet

5 april, 2013

min stad är en medelstor stad. Men den är bilarnas stad. Det är en sån där lekmatta för leksaksbilar där vägarna är tre fjärdedelar av staden, därför att i lekmattans värld är att leka med bilar stadens syfte. Ser man på vägarna är min stad en stor stad.

supermot

senast på listan till min stad är ett supermot. Ett mot större i area än någon annan stads. Vi i min stad har tagit sex motorvägskorsningar, eller mot som vi säger i väster, och byggt ihop till ett. Allt på en yta stor som innerstaden. Jag kallar det för supermot. Ingen talar om det. Alla talar om det.

mer vägar ger mer trafik. Först efter nittonhundratalets slut brändes det fast på papper. I forskning. Inducerad trafik. Stora män inducerar trafik. Mer vägar blir mer avstånd mellan oss som bor i staden. Mer avstånd föder sociala problem.

som plåster lovas guld och långa tågtunnlar, men de får vi bara se röken av innan pensionen. Och stora män vill stoppa dem. Män som vill ha supermot. Jag vill inte ha supermot. Jag vill inte bli en stor man.

Norge och vi

28 oktober, 2012

Jag sitter på tåget hem från Trondheim, förstummad av ett land som förändras.

Kanske var detta sista gången vi kan åka från Göteborg till Norge och peka på våra byggda exempel, på vår erfarenhet och kunskap. Nästa gång vi ses, i Göteborg nästa höst, då har Norge hunnit före oss. Då är det från dem vi drar lärdomar.

Den senaste tiden har vi på Passivhuscentrum arbetat med att direktutbilda ett femtiotal byggare, utvecklat ett tiotal byggymnasier och utvecklat en utbildning för utbildare i våra byggbolag i Sverige. Men det är trögt att få byggbolagen att se nyttan med att dra folk ur produktion ett par dagar för att bygga bättre. EU-projektet Build up skills, med just detta syfte, har långa ledtider och först sommaren 2014 verkar något hända på riktigt.

Den nordiska passivhuskonferensen blev i år en hyllning till Norge, som med förenade krafter just nu lyfter sin byggsektor till en kunskapsnivå som vi aldrig förut sett i Norden. 260 000 m² passivhus är under byggprocess. Och man stannar inte i passivhus, man ser vidare på möjligheterna att utnyttja lokal tradition och träbyggande till att skapa ett byggande som stärker, snarare än stjälper, klimatet.

I Norge ges stöd om mellan 6 – 800 nkr per kvm area passivhus som byggs. 2015 gäller passivhus som byggnorm. Utbildningsprogrammen för byggsektorn växer explosionsartat och arkitekter och ingenjörer ser allt mer fokuserade ut för varje nytt besök jag gör i Norge. Varenda snickare skall utbildas, helst före utgången av 2015.

Visst, det sker med oljepengar. Men det sker på ett sätt som säger att vi bygger för att klara oss utan dem, att vi kan exportera vår el för att ersätta ert kol. Ekonomi på nationell nivå handlar om långsiktighet.

I Sverige definierar vi nära noll som det vi har idag, så att vi kan trycka på snooze ett par gånger till. Men tågen går.

 Futurebuilt är ett bra exempel.

Noll?

10 oktober, 2012

Tycker du också att vi måste satsa på nollenergihus: noll miljöpåverkan i bebyggelsen? Målet om att kunna vara helt neutral är vår gyllene möjlighet att göra bot. En oskuldens port.

Men in i vadå? Varför skall nya hus vara nollenergihus? Ställer man den frågan visar det sig att svaren inte är så enkla.

Att vi först bör satsa på energieffektivitet, bygga energisnålt. Solceller är inte särskilt energisnåla. När vi väl bestämt oss för att bygga energisnålt, då bör vi inte sätta på solceller, då bör vi bygga resurssnålt, att bygga energi- och resurssnålt över hela livscykeln. Ingående material kan idag vara en större klimatpåverkare under byggets enda år än under femtio år av drift.

Först sedan skall vi börja prata tillförsel av energi. Och då snarare i krisperspektiv. När är energisystemet som sämst? Hur kan vi stödja systemet då? Jag kallar det energiresiliens för att skilja det från hus som ger el sommartid och tar vintertid. Det minskar inga kolkondenskraftverk. De behöver vi inte på sommaren.

I en framtid kommer Sverige bli en stor exportör av energi. Vi kommer använda hälften själva, resten kommer att säljas till kontinenten. Då räknas också solcellerna. Men idag är resiliensen långt viktigare.

Men jag vill gå långt längre än så, redan idag. Syftet med att bygga hus är att bygga sociala arenor för oss. Arenor byggs för att vi ska kunna verka. På samma sätt måste det vi bygger idag inte bara sluta utnyttja direkt kortsiktiga energikällor och gifter, det måste också skapa arenor för att stärka ekosystemen som föder oss.

Vi är troligen den delen av ekosystemen som idag har störst möjlighet att stärka dem, i den kris många av de närmar sig, men också annars. Vi kan bygga resiliens. Och många av våra rikaste ekosystem finns i städernas närhet, där skogar och marker brukats av fler skäl än direkt avkastning.

Vi måste bygga plushus. Först minimal miljöpåverkan, sedan plus för ansvarsfulla relationer med ekosystem.

Närvärme sol

29 september, 2012

Vad är nästa steg från passivhus? Frågan är ytterst befogad i Västsverige, där många kommunala bolag redan ser stor lönsamhet i energisnåla byggnader och där konsulter och byggbolag lärt av sina första erfarenheter. Mina svar är först bygg- och sedan energisystem.

Eksta i Kungsbacka tänker tvärt om. De ser energisystem först, det har de gjort sedan 1970-talet med solpaneler och biobränsle i närvärmesystem. De senaste åtta åren har de drivit på utvecklingen för passivhus i väst, nu senast med ett helt område av passivhus i Vallda.

Heberg, som området heter, fick jag anledning att fördjupa mig särskilt i då jag 2008 ritade ett större projekt på tomten för att knyta ihop sociala värden med energivärden. Projektet kom sent i planprocessen, men lyckades kanske inspirera till en bättre placering av äldreboendet och radhusen intill det.

I Heberg har man vidareutvecklat närvärmesystemet med målsättning att täcka 40 % av energianvändningen med solvärme. Med sjunkande solcellspriser kan det bli början till slutet för solvärmen i Sverige, men den går här ner med flaggan i topp.

Basen för värmen i Heberg är en närvärmecentral med en pelletspanna om 250 kW med värmeväxlare på rökgaser, en ganska vanlig lösning. Men till denna förvärmer man returvattnet med vakuumsolfångare, satta i 70 graders lutning för att ge värme även vintertid. Kulvertarna isoleras med 200 mm extra EPS vilket minskar förlusterna till 7 – 8 W/m.

Till systemet är fogat närvärmecentraler med ackumulatortankar och platta solfångare. Dessa ger varje kvarter egna fungerande närvärmesystem sommartid, och minskar låga effektbehov av primärpannan.

Sammantaget skall solen stå för 40 % av det årliga energibehovet av runt 50 kWh/m2. Med BBRs system av att räkna bort sol ger detta en energianvändning av 30 kWh, dvs 1/3 av kraven. Det är riktigt bra. Om Eksta får för sig att bygga klimatneutralt från vagga till grind i sitt nästa projekt, börjar vi närma oss bebyggda områden med riktigt liten klimatpåverkan.

femton minuter hus

2 augusti, 2012

Nån gång kan det vara bra att ta med ett hus om man ska någonstans. En liten stuga för fyra. Bygger man sedan så det ser åtminstone lite grann som timmer kan det bli bra till lajv, levande rollspel. Sagt och gjort köpte jag stora mängder tvåtumsvirke hos en trevlig såg utanför Borås. Med min far, Lena och hennes far byggdes sedan under en vecka grund, väggar och tak till ett litet hus.

bild 15minhusb

Den lilla stugan kunde sedan, på runt en kvart, plockas ner för att lastas på ett släp och tas med lite vart som helst. Sen tar det runt en kvart att bygga upp, med grundstenar och allt. Det är alltid kul att bara bygga lite också.

Stadsradhusens lov

11 maj, 2012

En tät men social stad, hur ser den ut? Jag tillbringade en vecka i Holland med att cykla runt i städer nu när våren kom dit. Mest för att jag tycker om städer från länge sedan.

 haarlemb

Är man stenstadsvurmare bör man förstå att alla inte är det. Villaområden växer i snabb takt, likaså köpcentrumen som liksom cancer blommar upp i utkanterna och ödelägger sina närområden. De växer därför att många människor vill bo i eget hus, vill ha en egen täppa. Många vill låta sina barn växa upp på det sättet. Frågan är bara inte hur vi skall förändra kulturen till att alla skall vilja bo i tät innerstad. Den handlar också om hur vi skall bygga en urban stad som kräver minimala transporter men som låter folk få vad de är ute efter.

Runt om på kontinenten finns äldre stadsstruktur med smala tomter och gator. De har en annan skala, både socialt och fysiskt. En skala där man känner sina grannar, men ändå har en urbanitet med pub på hörnet om mataffär inom gångavstånd.

Frågan om hur tät stad som är tät ställs på sin spets och ogiltligförklaras. Det handlar inte alls bara om exploateringstal. En stad där människor rör sig mer på stan och umgås mer med människor blir därför tätare än en stad med samma antal personer per yta där man handlar i stora köpcentrum och spenderar kvällen framför tv:n. Vi måste därför istället ställa oss frågan om vad som gör en stad tät, eller snarare urban.

Här finns den stora vinsten med mina cykelturer i Holland. Här finns massor av radhusbebyggelse med exploateringstal som våra stenstadskvarter från förra sekelskiftet, och med en än större urbanietet. Samtidigt finns rum för en mångfald av lokaler i olika storlekar.

Skall vi på riktigt försöka bygga en tät stad, måste den bli tätare också utanför innerstadens värme. Vi behöver en ny tomtkö, för smala gatuhus, och vi behöver en ny syn på stadsdelar. Äppelträdgården fick pris, Kärrtorp i Stockholm fick det också. Nu vill vi se stadsstruktur som byggs upp av kombinationer av radhus och flerbostadshus. Har vi kunnat det i tusen år måste vi väl klara av att göra det igen?

För stadsradhus är ofta tio gånger tätare än villaområden, men kan ge samma kvalitéer.

karta ur histogeografins brus

18 september, 2011

karta 1 fiume b

Det brusar på en tv. Den försöker säga saker och jag försöker att inte lyssna. Istället läser jag i en skolkartbok från 60-talet. Läser mellan raderna, fascineras av kartor, letar efter där de söker berätta något långt mer komplext än marken, staden, havet. Letar efter band.

Förstår man en karta rätt kan man därur läsa historia, ja kartorna är passager till stora berättelser. De beskriver histogeografi, om man vill. Kopplingen en stad med en annan är människor som drömt, träffats, rest. En väg byggs efter dessa drömmar. Bakom varje streck finns lager av tankar, planering, visioner.

Galningar som gör bra saker finns begravda lite varstans i vår histogeografi. Under marken, i människors minnen men långt bortom framsidornas värld, finns deras drömmar sparade, efter att de blommat och förmultnat.

Sakta växer det fram karta efter karta i min ateljé. Jag ställer dem mot väggen.

Med de här bilderna vill jag, ur lager av damm och diamanter, dra fram några blommor jag ömmar särskilt för.

min far

2 februari, 2011


Min pappa växte upp i en cykelaffär. Han hade själv aldrig någon egen moped men kunde låna ganska fritt ur butiken. Ett vanligt utflyktsmål var Tidavad, en gård där det bodde ett par morbröder och en gammal tant. Min far var smal som jag och alltid lite otydlig på bilderna från sextiotalet. Varje fotografi är liksom fyllt av lugna rörelser. Jag ville försöka fånga det skimret i denna bild från Tidavad från mitten av 60-talet, en värld långt från oklippt hår och pop, men ändå med stor frihet.

urbanism tvåtusen

16 december, 2010

Millennium är ett sjukt föråldrat ord. Det är också urbanism. Det talas hela tiden om att hälften av jordens befolkning numer bor i städer och att vi arkitekter måste anpassa oss efter det. Jag tycker det är okunnigt. I västvärlden byggs det villamattor som vore det femtiotal, i tredje världen växer slummen långt snabbare än den vitputsade betongurbanism som samma personer vill få oss att tro att folk bor i. Skall vi tala om städer i det nya seklet måste vi lära oss slummens fördelar och villamattans attraktion. För det är där många i den halva befolkningen bor. Jag bygger ofta modeller av slumbostäder, för att jag ofta blir imponerad av hur fattiga människor lever, all kunskap de bör på. De bygger ju faktiskt staden, både åt sig själva och andra.

De senaste åren har det talat mycket om men knappt byggts några passivhus. Trots passivhuskonceptets enkelhet har konceptet både blivit byggindustrins glittrande kristallkronor och sorgebarn.

Under ett halvår kunde jag tillsammans med en vän och väg- och vatteningenjör undersöka energieffektivt byggande. Det blev ett projekt vi skrev för Peab som ville se hur man bättre kunde bygga småhus i serie som passivhus.

Genom en mängd intervjuer, studiebesök, skisser och simuleringar kunde vi testa oss igenom etablerade sanningar och skapa egna uppfattningar. Vi nådde fram till en serie småhus i tre storlekar om 96, 124 och 135 kvm i två plan.

Ett resultat vi nådde var att en ventilation med värmeväxlare i många fall inte ger någon miljövinst, och att den i andra fall är högst marginell. I jämförelsen simulerades två identiska byggnader, den ena med ftx, den andra med en luftkulvert och frånluftsfläkt.

Vi arbetade också med att undersöka olika typer av lufttäta skikt. En stor del av svårigheterna som visats när man bygger passivhus har att göra med hur man applicerar plastfolie på bästa sätt. Att kunna ersätta detta moment genom att klämma träelement mot varandra torde utgöra en god utveckling.

En lättregelkonstruktion med installationsskikt ger goda möjligheter att minimera köldbryggor i möten grund-vägg och vägg-tak. Genom att bära mellanbjälklag med installationskikt kan köldbryggor minimeras ytterligare och konstruktionen förenklas.

Kan vi hitta enklare lösningar kan både kvalité och form förbättras och kanske blir fler hus passiva.

Den lilla orten söder om Borås lever ett säreget liv. Kring centrum märks en märklig kraft som öppnar nya verksamheter, förnyar och ställer ut växter. Strax intill byggs moderna passivhus och en liten bit söderut stannar pendeltågen. En förklaring till detta spirande liv är ett mycket aktivt bostadsbolag. Viskaforshem har alltid flera projekt rullande men framförallt en nära kontakt med många boende, och därmed en förståelse för ortens framtida behov.

Jag fick chansen att arbeta med en detaljplan vars syfte är att samla och utveckla möjligheter för ortens centrum. Planen syftade till att skapa möjligheter för att tillskapa fler bostäder och lokaler i centrum, delvis i befintliga byggnader som gavs blandade funktioner. Genom att bygga om entrévåningar till lokaler och övre plan till bostäder i olika byggnader kan handel och liv i centrum ökas. Samtidigt ges möjlighet att bygga på befintliga bostadshus för att utöka antalet bostäder i Herrgårdsområdet. Bättre åtkomst för transporter minskar påverkan på torget.

Idag har orten parkeringsproblem, vilka löses genom flera insatser. I söder ordnas en bättre busshållplats med pendelparkering.

Viskafors är en intressant ort med stor potential. Mycket kan hända och många idéer finns. Kan centrum-utvecklingen samverka med andra processer i den utvecklingen blir den en viktig byggsten.

Det har varit mycket roligt att arbeta med den.

För att testa idéer ritades en konstruktion för en mindre villa utanför Göteborg. Uppgiften var att villan skall utformas med så låg miljöpåverkan som möjligt. Därför är den konstruerad i material med låg miljöpåverkan. Genom ett system med stora solpaneler och värmelager kunde nollenergistandard nås.

Som utgångspunkt lades fast att villan skulle komma att stå på sin plats i åtminstone femtio år, troligen närmare hundra. All miljöpåverkan bör alltså dels undersökas för femtio års drift, för produktion samt för hus byggnadens delar kan tas om hand eller användas efter rivning. Det sammanslagna värdet är den egentliga miljöpåverkan.

Tänk – hela kedjan

För att bygga krävs resurser. Dessa bör i första hand tas från flöden, dvs resurser som hela tiden förnyas, exempelvis sol eller vind. I andra hand kan de tas från stabila fonder, exempelvis trä från skogen. Först i tredje hand bör lagerresurser användas. Lagerresurser återbildas inte under överskådlig framtid, exempelvis olja, men även sten. Lagerresurser som används bör bevaras nära sin ursprungliga form.

Byggnaden måste vara extremt energisnål. Det uppnår man genom att isolera väl, lufttäta väl och genom att ha en effektiv ventilation. Denna byggnaden ges kraftig isolering av halm. Men något som är lika viktigt men som oftast bortses ifrån, är att platseffektivitet är den kanske effektivaste metoden att nå energieffektivitet. För när kvadratmetrarna sjunker minskar inte internlasterna på samma sätt. Kan vi en bra villa för fyra personer på 100 kvm är det en viktig vinst.

I många lågenergiprojekt står miljöpåverkan under produktion för en onödigt stor del av total miljöpåverkan. Den andelen bör kunna minskas drastiskt genom användning av material som inte krävt så mycket energi eller transporter för att framställa. Detsamma gäller rivning. läs för övrigt Anna Joelssons rapport i ämnet, finns på Mittuniversitetets hemsida.

I stort sett hela konstruktionen skall kunna återanvändas eller i alla fall förbrännas som biobränsle. Halmbalar är ett exempel på ett material som kan vara extremt energisnålt och samtidigt isolera väl.

Energianvändningen under drift bör till så stor del som möjligt täckas av solenergi. Genom att ha överdimensionerade solpaneler och stor ackumulatorkapacitet kan enstaka soliga dagar även vintertid täcka delar av värmeenergin. Kan man lagra stora mängder värme och sedan med en värmepump värma ackumulatorvattnet med detta lager kan än mer energi sparas.

Elapparater och armatur liksom kranar väljs energisparande respektive snålspolande. Tydliga displayer i kök och vid utgång samt en gå-hemifrån-knapp minskar och effektiviserar energianvändningen ytterligare.

Konstruktion

För att utnyttja resurser med så låg miljöpåverkan som möjligt men ändå med goda energiegenskaper väljs halm som huvudkonstruktion. En självbärande halmkonstruktion är avancerad och sättningsbenägen, men kan styras att fungera väl.

Byggnaden står på en grund av 200 mm cellglas, dyrt och energikrävande i jämförelse med resten av konstruktionen, men energieffektivt i jämförelse med alternativen. Med cellglas får vi en stabil grund utan köldbryggor. Under cellglasen ligger 500 mm snäckskal som kapillärbrytande skikt och som isolering.

Väggarna är självbärande halmbalar, 450 mm. För att maximera isolervärden bör halmstråna vara vertikala. Självbärande halmhus är vanligt, dock ej med vertikala strån, eventuellt krävs därför en inre bärande stomme. Observera att halmbalarna är 450×450 mm, till skillnad mot normala 350×450. Väggarna är putsade på in- och utsida med ler- och kalkputs.

Taket är uppbyggt av tjocka plywoodskivor med tejpade och klämda skarvar. Ovanpå dessa ligger lättbalkar 600 mm med lerputs och dubbla halmbalar emellan, 2×300 mm. Ytterst en vanlig luftspalt och ett tak på råspont. Med denna tjocka isolering kan man antingen isolera råsponten invändigt eller utelämna luftspalten. Annars finns risk för fuktproblem efter kalla vinternätter.

Uppvärmning – solpaneler, värmelager och värmepump

I Bollebygd utanför Göteborg står en märklig enplansvilla. På södersidan stoltar en överdimensionerad solpanel på taket, och man kan ana tjocka väggar, men villan ser verkligen energislösande ut. Under förra året använde dock byggnaden bara 7 kWh värme per kvm. Byggnaden har ett enkelt tänk med ett komplicerat system. De stora solpanelerna fångar långt mer värme än behovet under sommaren och pumpar ner denna med vattenrör till ett kompakt gruslager under grunden. Under vinterhalvåret för en värmepump upp värme från gruslagret till ackumulatortanken under solfattiga tider. COP-värdet för värmepumpen, dvs hur mycket el man använder jämfört med värme som kommer ut, blir mellan 7 och 8.

Ett motsvarande system väljs för villan. Solpanelerna blir 20 kvm, ackumulatortanken 1000 l och gruslagret runt 180 kbm. Genom att använda golvvärme eller väggvärme krävs inte lika höga temperaturer på cirkulationsvätskan och värmepumpen ges än högre COP.

Ventilation

Med utbytet 8:1 i värmepumpen finns liten anledning att använda ett avancerat ventilationssystem. Istället finns stora mängder värme i grunden under byggnaden, värme som enkelt kan utnyttjas med en luftkulvert. Ett behovsstyrt, fläktförstärkt självdragssystem blir därmed den bästa lösningen både för de boende och för miljön då det kräver mycket lite energi för drift. Därför kommer en stor del av värmeförlusterna, runt 3 – 3 500 kWh från ventilationsförluster.

Sammanfattning

Denna byggnad kräver endast runt 12 700 kWh per år, varav 1 200 är driftel och 2 600 är varmvatten. 3 000 är hushållsel och resterande 5 900 är värme. Av dessa täcks 2 000 av interna laster och solinstrålning, runt 1 000 samt 1 600 av varmvattnet av solvärme direkt i ackumulatortanken och resten, 2 900 värme samt 1 000 varmvatten med solvärme från gruslagret, pumpad med värmepump. Producerad värme är runt 11 000 för solpanelerna, och tillsammans med internlaster blir dessa alltså större än energibehovet, även inräknat hushållsel.

Värmebehovet per år blir 39 per kvm, men skulle sjunka till 14 med en värmeväxlare med 82 % verkningsgrad. Effektbehovet är runt 20 W/kvm, Dut, men med en värmeväxlare 12. Dvs med en värmeväxlare skulle byggnaden klara uppvärmnings och effektkraven för svenska och internationella passivhus. Men då värmelagret ger mindre miljöpåverkan väljer vi bort den.

Samtidigt har byggnaden krävt mycket lite energi vid produktion, runt 3 – 400 kWh/kvm vilket även det, rent primärenergimässigt, täcks med solenergi under bruksskedet. När byggnaden rivs kan stora delar av materialet återanvändas, andra delar kan eldas upp som biobränsle. Byggnaden fungerar under sin brukstid som koldioxidsänka och beroende på vilken el som väljs fortgår detta.

Det går helt enkelt att sammanföra ekobyggarnas tänk om kretslopp med energiingenjörernas kWh-beräkningar. Det enda som krävs är lite öppenhet och prestigelöshet från olika håll.

Framtid och vardagsliv

10 augusti, 2010

Framtid och vardagsliv är titeln på ett översiktsplaneprojekt jag ledde på plan på Kungälvs kommun under 2008. Projektet var en del av det pågående översiktsplanearbetet. Kärnan var sex fristående orts- eller kommundelsprojekt, där varje orts roll, strävan och möjligheter söktes. Syftet var att finna strategier för bostads- och ortsutveckling i kommunen.

Varje projekt började med en grundlig insamling av fakta och kunskapskällor för orten. Ofta fanns äldre utredningar vilka sammanställdes med deras (up to date/färskhet).

Slutligen söktes informell information från orten. Boende och aktörer samtalades med, vanligen på plats. Materialet samlades och bearbetades genom olika analysmodeller. Utifrån dessa gjordes en bedömning, vilken lades som grund för utvecklingsmöjligheter.

 

Utifrån bedömningen testades projekten genom att olika scenarier simulerades. Konsekvenser och möjligheter sammanställdes för scenarierna, som sedan kunde utvärderas. I många fall blev oväntade scenarier de med bäst utfall.

 

 

 

Projektet var oerhört roligt att arbeta med och mötte mycket gott bifall av politik i Kommunen. Idag ligger projektet till grund för den översiktsplan som varit på samråd under 2010.

Gullholmen och Härmanö är gamla fiskesamhällen som långsamt förvandlats till fritidsområden. Fastighetspriserna växer kraftigt och idag kostar stugorna flera miljoner. Samtidigt är området klassat som ett bevarandeområde.

Hur skall man då behandla enskilda fastighetsägares vilja och behov till utbyggnad? Risken blir stor att godkännande av enstaka utbyggnader blir praxis och att området efter hand exploderar från fyrdelade dubbelhus till stora vräkiga byggnader i ett förvanskat område.

Ett väl utformat utbyggnadsförslag ritades av Hans Arén och Stefan Ädel. Tidigare var byggnaden ombyggd under 50-talet. Istället för en fyrdelad plan förlängdes byggnaden intill sexdelad plan vilket inte är särskild ovanligt på orten. Fönster och detaljer anpassades till plan för bevarande av orten. Utformningen låstes hårt i detaljplanen, vars fokus blev just att definiera och bevara ortens kvalitéer. Detaljplanen visade på möjligheten och problemet med att definiera spelregler för enstaka fastighetsägare.

Vad som nu behövs för hela Härmanö är ett samlat planprogram med riktlinjer för ortens fortsatta utveckling. Tydliga strukturer för hur samhället kan behålla och stärka sina kvalitéer genom att fastighetsägare ges möjlighet att utveckla boende och verksamheter på orten. Exempelvis bör fler byggnader kunna passas in i bebyggelsen, om deras skala korresponderar mot befintlig.

Vallda i södra Göteborg växer snabbt. Det kommunala bostadsbolaget Eksta bygger just nu 100 bostäder som en fortsättning på Vallda Backa samhälle. Mitt i den processen fick vi göra ett inspel för att diskutera hållbar stadsbyggnad och planprocessen.

Vallda är en gammal jordbruksbygd och fortfarande ligger byarna som små klungor längs bergens kanter. Upp mot kyrkan i norr har efterkrigstidens hänsynslösa byggande vält ut en kaskad av villor i den leriga dalen. Hur bygger man vidare på en villamatta, långt från stan?  Vi fick möjlighet att under flera veckor genomföra en djup analys av förutsättningar på platsen och möjligheter för framtiden. Eksta ville bygga energieffektivt med miljölösningar och gärna ansluta fler villor till fjärrvärme. Vi tänkte på hur man fick folk att hitta kvalitéer med att åka buss snarare än bil.

Genom att fokusera på sociala frågor ritades området från små gårdar och förplatser till gator och grönstråk. Större delar av området var högklassig jordbruksmark. Den globala matkrisen ökar värdet av bevarade åkerarealer så vi ville hitta andra möjligheter. Längs bergskanten i söder ansluter tomten till byn Heberg, av vilken tomten utgör en gårds mark. Vår utgångspunkt var att bygga vidare på byarnas gemensamma rum. Kan bygatan ansluta till villamattan i norr? I programmet fanns hyreshus, villor, äldreboende och förskola. Vi sökte skapa tätare blandningar och fler typer. Genom att samverka med uteplatser och grönstråk kunde området bli långt mer platseffektivt. En genomfartsväg som var planerad lades in som ett grönstråk med möjlighet till vägbygge. På så sätt kunde andelen hårdgjorda ytor minskas ytterligare.

Det är svårt att räkna hem miljövinster för ett område i Vallda eftersom många pendlar till Göteborg, flera mil bort, men det går att bygga sociala värden ovanpå miljölösningar vilka stärker dem och ger dem tyngd. Heberg kan framstå som en långt bättre plats att leva på än de anonyma villamattorna runt om.

Vallda Heberg är ett utvecklingsprojekt som vårt arbete rullade parallellt med. Flera idéer till projektet blev inspirerade av vårt arbete.

En kulvert tillsammans

4 mars, 2010

Under de senaste tjugo åren har en mängd skolor byggt med tilluftskulvert. Luften till byggnaden strömmar genom kulverten och ges en jämnare temperatur under året. Samtidigt finns också chansen att öka luftfuktigheten genom att låta vatten rinna i kulverten. Skolornas kulvertar har oftast ståhöjd och städas någon gång per år. För småhus blir kulvertar mer problematiska, deras storlek försvårar städning, istället får de spolas regelbundet. Samtidigt pågår en diskussion kring småhus och fjärrvärme, där nätets stora värmeförluster minskar incitament att ansluta lågenergihus. När småhusområden anläggs grävs ofta tre eller ibland fyra schakt för fjärrvärme, el och va.

En enklare lösning för kulvert, som också skulle gynna byggherrar, är att skapa gemensamma lösningar för småhusområden. Samtidigt skulle delar av värmeförlusterna kunna komma bebyggelsen till godo.

Genom att gräva ett schakt, men göra det djupt, kan man lägga alla ledningar på rack på kulvertens ena sida. Kulverten kan användas som tilluftskulvert till byggnader om den isoleras på ovansidan. Värmeförluster från framförallt fjärrvärme- men även avloppsrör kan tillgodogöras. Samtidigt blir samtliga rör inspekterbara och eventuella fel kan upptäckas och åtgärdas till lägre kostnader. Kulvertens volym ger god och jämn lufttemperatur över året, bara genom att passera en tomtbredd. Genom att samverka vid schaktgrävning sparas kostnader som används vid grävning av det större schaktet.

Vid var femtioende meter finns en isolerad lucka för inspektion samt rörbyte. När ett rör byts dras det upp genom luckan istället för att lyftas rakt upp. På så vis finns möjligheter att dra kulverten under byggnader och på så vis spara in än mer energiförluster.

mutual

5 februari, 2009

I den staden vi lever i finns långt mer än de vi känner. Här lever många andra, annorlunda. En viktig del av modernt liv är att ha överseende med att andra tänker annorlunda, gör annorlunda. Jag brukar ofta bli kompis med udda figurer därför att jag söker respektera det annorlunda. Min roll som arkitekt är att förstå och ge plats åt dem. Vi är olika och därför behöver vi varandra.

silkscreen på papper.

En stol, på hjul, hängd i taket eller ett vandrarhem i parken. Att hämta en nyckel till, i kiosken eller på stationen. Nyckelhålet finns vid stammen. Din kapsel sänker sig. Du lägger dig. Den höjer sig. En egen plats.

symbiotic

2 september, 2007

Hur skulle städer anpassa sig till en värld där subkulturer allt mer tar plats? Skall de bli kluster av hotell och nöjesinrättningar eller skall de kunna vara levande städer, men lämna plats åt horder av gäster, vid behov?

I projektet symbiotic undersökte jag hur städer kan omdisponeras för att möta en anstormande subkultur, inför ett VM, en jättekonsert eller festlighet. När miljoner gäster kommer blir hotellen överfulla. Istället för att ha speciella lokaler för dem, får stadsborna tränga ihop sig och hyra ut sina lägenheter, vilka täcks med en gummiduk som blåses upp och skyddar allt. Där kan sedan gästerna leva sina festivalliv bäst de kan tills allt är över.

Projektet är också en symbol för gentrifieringen, där en process accelererar och passerar ett stadie på två veckor, inte decennier. Fattiga tvingas flytta efter att konstnärerna har givit attraktion åt deras kvarter och de rika gästerna, parasiterna, får sin plats, sitt utrymme som de betalar för. De tär och de bryter ner, men de betalar för sig.

Efter festens slut, behöver bara duken avlägsnas och brännas. Skador kan lagas med pengar som nu kommit in. Kvar står staden, inte som förr, men för alla.

Koster behöver höja sin bofasta befolkning och sänka medelåldern. Det som hindrar en sådan utveckling är de höga bostadspriserna. När bostäder säljs är sommargäster de enda som har råd att betala. De helårsboende som tillkommer är ofta pensionärer som på heltid flyttar ut till sina sommarstugor.

Kommunen har tidigare försökt att sälja mark för att bygga helårsboende på Koster. Nyligen byggdes 30 villor men bara 3 blev helårsboende och de endast i specialfall. Vad som behövs är nya upplåtelseformer och Kosterbor som en aktiv förhandlingspart. Kommunen behöver helt enkelt ett starkt lokalsamhälle att samarbeta med.

Därmed fanns två uppgifter, dels att finna möjligheter att skapa helårsboenden, dels att visa på konkreta exempel för detta på plats på Koster. Genom att undersöka juridiska och praktiska möjligheter för helårsboende samt definiera skillnader i efterfrågan hos delårs- och helårsboende kunde vi ställa upp riktlinjer för hur kommun och lokalsamhälle bör agera.

En boendeförening kan på många sätt stärka samhällets möjligheter till helårsboende. Alla, inte bara de som hyr lägenheter i föreningen, kan bli medlemmar. Därmed kan andra fördelar också kopplas till medlemskap. Man kan samarbeta med båtpooler och energiproduktion med mera. Föreningen skapar inte bara bostäder, utan samarbete. Partboende är en form av kooperativ hyresförening. Man betalar en insats för sin bostad, och betalar sedan en löpande kostnad varje månad. När man säljer sin bostad köps den av föreningen till samma pris som den köptes för.

Filjestad är en del av byn Långegärde på norra Sydkoster, numera främst bestående av fritidshus. Idag finns runt sju permanentbostadshus och en bofast befolkning på runt tjugo personer. Filjestadsvägen går från Långagärde och nästan ned till kyrkan. Det finns redan gles bebyggelse utmed den. Området är lättåtkomligt, härifrån är det nära till färjan i Långagärde. Kommunen äger mycket mark. De byggbara ytorna finns i kanterna mellan bergen, sankmarkerna och de gamla åkrarna. Det är en utmärkt plats att fylla i med fler hus och bygga en by på.

Iden här visionen är Filjestad en tät by där det lyser i fönster hela vägen utmed vägen, även om vintern. En by där grannar träffas och hjälps åt, där föreningen har gäststugor, verkstad eller festlokal. Byn har växt från runt tjugo helårsboende till långt över etthundra. De har blandade bakgrunder, åldrar och utbildning. Många arbetar i Strömstad, många nya barn går i skolan. Öns medelålder har sjunkit.