femton minuter hus

2 augusti, 2012

Nån gång kan det vara bra att ta med ett hus om man ska någonstans. En liten stuga för fyra. Bygger man sedan så det ser åtminstone lite grann som timmer kan det bli bra till lajv, levande rollspel. Sagt och gjort köpte jag stora mängder tvåtumsvirke hos en trevlig såg utanför Borås. Med min far, Lena och hennes far byggdes sedan under en vecka grund, väggar och tak till ett litet hus.

bild 15minhusb

Den lilla stugan kunde sedan, på runt en kvart, plockas ner för att lastas på ett släp och tas med lite vart som helst. Sen tar det runt en kvart att bygga upp, med grundstenar och allt. Det är alltid kul att bara bygga lite också.

karta ur histogeografins brus

18 september, 2011

karta 1 fiume b

Det brusar på en tv. Den försöker säga saker och jag försöker att inte lyssna. Istället läser jag i en skolkartbok från 60-talet. Läser mellan raderna, fascineras av kartor, letar efter där de söker berätta något långt mer komplext än marken, staden, havet. Letar efter band.

Förstår man en karta rätt kan man därur läsa historia, ja kartorna är passager till stora berättelser. De beskriver histogeografi, om man vill. Kopplingen en stad med en annan är människor som drömt, träffats, rest. En väg byggs efter dessa drömmar. Bakom varje streck finns lager av tankar, planering, visioner.

Galningar som gör bra saker finns begravda lite varstans i vår histogeografi. Under marken, i människors minnen men långt bortom framsidornas värld, finns deras drömmar sparade, efter att de blommat och förmultnat.

Sakta växer det fram karta efter karta i min ateljé. Jag ställer dem mot väggen.

Med de här bilderna vill jag, ur lager av damm och diamanter, dra fram några blommor jag ömmar särskilt för.

min far

2 februari, 2011


Min pappa växte upp i en cykelaffär. Han hade själv aldrig någon egen moped men kunde låna ganska fritt ur butiken. Ett vanligt utflyktsmål var Tidavad, en gård där det bodde ett par morbröder och en gammal tant. Min far var smal som jag och alltid lite otydlig på bilderna från sextiotalet. Varje fotografi är liksom fyllt av lugna rörelser. Jag ville försöka fånga det skimret i denna bild från Tidavad från mitten av 60-talet, en värld långt från oklippt hår och pop, men ändå med stor frihet.

urbanism tvåtusen

16 december, 2010

Millennium är ett sjukt föråldrat ord. Det är också urbanism. Det talas hela tiden om att hälften av jordens befolkning numer bor i städer och att vi arkitekter måste anpassa oss efter det. Jag tycker det är okunnigt. I västvärlden byggs det villamattor som vore det femtiotal, i tredje världen växer slummen långt snabbare än den vitputsade betongurbanism som samma personer vill få oss att tro att folk bor i. Skall vi tala om städer i det nya seklet måste vi lära oss slummens fördelar och villamattans attraktion. För det är där många i den halva befolkningen bor. Jag bygger ofta modeller av slumbostäder, för att jag ofta blir imponerad av hur fattiga människor lever, all kunskap de bör på. De bygger ju faktiskt staden, både åt sig själva och andra.

mutual

5 februari, 2009

I den staden vi lever i finns långt mer än de vi känner. Här lever många andra, annorlunda. En viktig del av modernt liv är att ha överseende med att andra tänker annorlunda, gör annorlunda. Jag brukar ofta bli kompis med udda figurer därför att jag söker respektera det annorlunda. Min roll som arkitekt är att förstå och ge plats åt dem. Vi är olika och därför behöver vi varandra.

silkscreen på papper.

En stol, på hjul, hängd i taket eller ett vandrarhem i parken. Att hämta en nyckel till, i kiosken eller på stationen. Nyckelhålet finns vid stammen. Din kapsel sänker sig. Du lägger dig. Den höjer sig. En egen plats.

symbiotic

2 september, 2007

Hur skulle städer anpassa sig till en värld där subkulturer allt mer tar plats? Skall de bli kluster av hotell och nöjesinrättningar eller skall de kunna vara levande städer, men lämna plats åt horder av gäster, vid behov?

I projektet symbiotic undersökte jag hur städer kan omdisponeras för att möta en anstormande subkultur, inför ett VM, en jättekonsert eller festlighet. När miljoner gäster kommer blir hotellen överfulla. Istället för att ha speciella lokaler för dem, får stadsborna tränga ihop sig och hyra ut sina lägenheter, vilka täcks med en gummiduk som blåses upp och skyddar allt. Där kan sedan gästerna leva sina festivalliv bäst de kan tills allt är över.

Projektet är också en symbol för gentrifieringen, där en process accelererar och passerar ett stadie på två veckor, inte decennier. Fattiga tvingas flytta efter att konstnärerna har givit attraktion åt deras kvarter och de rika gästerna, parasiterna, får sin plats, sitt utrymme som de betalar för. De tär och de bryter ner, men de betalar för sig.

Efter festens slut, behöver bara duken avlägsnas och brännas. Skador kan lagas med pengar som nu kommit in. Kvar står staden, inte som förr, men för alla.

bakgrundsljus

14 september, 2006

Det vi slänger är vår bakgrund, och genom att enkelt låta detta sila ljuset ger vi även avskrädet en plats. Lite byggplast omger så det hela som hängs i taket eller på ställning.