Jag har flera gånger fått frågan av ekobyggare om man borde leda luften genom luftsolfångare och det är inte en lätt fråga. Höst och vår i fritidshus är det lätt. Det är ett bra och enkelt val. Men det blir svårare om man bor i huset och behöver luftflöde hela tiden.

Nattetid blir inte luften varmare av en solfångare, snarare tvärt om. En kall, stjärnklar natt strålar ytor ut värme. Därför bör man inte leda in luften genom dem hela tiden. Luftsolfångare bör bara användas just när det är sol.

bild-9

Vi köpte en luftsolfångare för ett par år sedan för att testa lite, och visst fungerar de utmärkt trots sin enkelhet. Med runt 1,2 m² area ger den denna soliga första april 870 W uteffekt (200 m³/h, 13,2 grader in, 26,4 grader ut, 0,33 Wh/m3 luft). Det motsvarar runt 420 W för en solig dag i januari (5700 istället för 2770 Wh/mån). Vi köpte en billig no-name. Men vi kunde lika gärna byggt en själva. Det är bara en något isolerad låda med en svart plåt i mitten och kanalplast som lock.

Med tre sådana kan man alltså klara ett helt passivhus när solen lyser! I januari! Men det är ju tyvärr bara när solen lyser, kanske tio procent av januari. Men baksidan, priset, är ju väldigt lågt. Så varför inte?

Så vad svarar jag? Kör hårt. Men bara dagtid.

Norge och vi

28 oktober, 2012

Jag sitter på tåget hem från Trondheim, förstummad av ett land som förändras.

Kanske var detta sista gången vi kan åka från Göteborg till Norge och peka på våra byggda exempel, på vår erfarenhet och kunskap. Nästa gång vi ses, i Göteborg nästa höst, då har Norge hunnit före oss. Då är det från dem vi drar lärdomar.

Den senaste tiden har vi på Passivhuscentrum arbetat med att direktutbilda ett femtiotal byggare, utvecklat ett tiotal byggymnasier och utvecklat en utbildning för utbildare i våra byggbolag i Sverige. Men det är trögt att få byggbolagen att se nyttan med att dra folk ur produktion ett par dagar för att bygga bättre. EU-projektet Build up skills, med just detta syfte, har långa ledtider och först sommaren 2014 verkar något hända på riktigt.

Den nordiska passivhuskonferensen blev i år en hyllning till Norge, som med förenade krafter just nu lyfter sin byggsektor till en kunskapsnivå som vi aldrig förut sett i Norden. 260 000 m² passivhus är under byggprocess. Och man stannar inte i passivhus, man ser vidare på möjligheterna att utnyttja lokal tradition och träbyggande till att skapa ett byggande som stärker, snarare än stjälper, klimatet.

I Norge ges stöd om mellan 6 – 800 nkr per kvm area passivhus som byggs. 2015 gäller passivhus som byggnorm. Utbildningsprogrammen för byggsektorn växer explosionsartat och arkitekter och ingenjörer ser allt mer fokuserade ut för varje nytt besök jag gör i Norge. Varenda snickare skall utbildas, helst före utgången av 2015.

Visst, det sker med oljepengar. Men det sker på ett sätt som säger att vi bygger för att klara oss utan dem, att vi kan exportera vår el för att ersätta ert kol. Ekonomi på nationell nivå handlar om långsiktighet.

I Sverige definierar vi nära noll som det vi har idag, så att vi kan trycka på snooze ett par gånger till. Men tågen går.

 Futurebuilt är ett bra exempel.

Noll?

10 oktober, 2012

Tycker du också att vi måste satsa på nollenergihus: noll miljöpåverkan i bebyggelsen? Målet om att kunna vara helt neutral är vår gyllene möjlighet att göra bot. En oskuldens port.

Men in i vadå? Varför skall nya hus vara nollenergihus? Ställer man den frågan visar det sig att svaren inte är så enkla.

Att vi först bör satsa på energieffektivitet, bygga energisnålt. Solceller är inte särskilt energisnåla. När vi väl bestämt oss för att bygga energisnålt, då bör vi inte sätta på solceller, då bör vi bygga resurssnålt, att bygga energi- och resurssnålt över hela livscykeln. Ingående material kan idag vara en större klimatpåverkare under byggets enda år än under femtio år av drift.

Först sedan skall vi börja prata tillförsel av energi. Och då snarare i krisperspektiv. När är energisystemet som sämst? Hur kan vi stödja systemet då? Jag kallar det energiresiliens för att skilja det från hus som ger el sommartid och tar vintertid. Det minskar inga kolkondenskraftverk. De behöver vi inte på sommaren.

I en framtid kommer Sverige bli en stor exportör av energi. Vi kommer använda hälften själva, resten kommer att säljas till kontinenten. Då räknas också solcellerna. Men idag är resiliensen långt viktigare.

Men jag vill gå långt längre än så, redan idag. Syftet med att bygga hus är att bygga sociala arenor för oss. Arenor byggs för att vi ska kunna verka. På samma sätt måste det vi bygger idag inte bara sluta utnyttja direkt kortsiktiga energikällor och gifter, det måste också skapa arenor för att stärka ekosystemen som föder oss.

Vi är troligen den delen av ekosystemen som idag har störst möjlighet att stärka dem, i den kris många av de närmar sig, men också annars. Vi kan bygga resiliens. Och många av våra rikaste ekosystem finns i städernas närhet, där skogar och marker brukats av fler skäl än direkt avkastning.

Vi måste bygga plushus. Först minimal miljöpåverkan, sedan plus för ansvarsfulla relationer med ekosystem.

Stadsradhusens lov

11 maj, 2012

En tät men social stad, hur ser den ut? Jag tillbringade en vecka i Holland med att cykla runt i städer nu när våren kom dit. Mest för att jag tycker om städer från länge sedan.

 haarlemb

Är man stenstadsvurmare bör man förstå att alla inte är det. Villaområden växer i snabb takt, likaså köpcentrumen som liksom cancer blommar upp i utkanterna och ödelägger sina närområden. De växer därför att många människor vill bo i eget hus, vill ha en egen täppa. Många vill låta sina barn växa upp på det sättet. Frågan är bara inte hur vi skall förändra kulturen till att alla skall vilja bo i tät innerstad. Den handlar också om hur vi skall bygga en urban stad som kräver minimala transporter men som låter folk få vad de är ute efter.

Runt om på kontinenten finns äldre stadsstruktur med smala tomter och gator. De har en annan skala, både socialt och fysiskt. En skala där man känner sina grannar, men ändå har en urbanitet med pub på hörnet om mataffär inom gångavstånd.

Frågan om hur tät stad som är tät ställs på sin spets och ogiltligförklaras. Det handlar inte alls bara om exploateringstal. En stad där människor rör sig mer på stan och umgås mer med människor blir därför tätare än en stad med samma antal personer per yta där man handlar i stora köpcentrum och spenderar kvällen framför tv:n. Vi måste därför istället ställa oss frågan om vad som gör en stad tät, eller snarare urban.

Här finns den stora vinsten med mina cykelturer i Holland. Här finns massor av radhusbebyggelse med exploateringstal som våra stenstadskvarter från förra sekelskiftet, och med en än större urbanietet. Samtidigt finns rum för en mångfald av lokaler i olika storlekar.

Skall vi på riktigt försöka bygga en tät stad, måste den bli tätare också utanför innerstadens värme. Vi behöver en ny tomtkö, för smala gatuhus, och vi behöver en ny syn på stadsdelar. Äppelträdgården fick pris, Kärrtorp i Stockholm fick det också. Nu vill vi se stadsstruktur som byggs upp av kombinationer av radhus och flerbostadshus. Har vi kunnat det i tusen år måste vi väl klara av att göra det igen?

För stadsradhus är ofta tio gånger tätare än villaområden, men kan ge samma kvalitéer.

täta stadsrum

9 januari, 2011

I höstas besökte jag en rad äldre städer. Den minsta av de jag valt att studera låg utmed en sluttning i södra Lombardiet. Nedanför den moderna landsvägen var gatorna liksom höjdlinjerna i avsatser som förde staden ner mot floden. Varzi är en mycket liten stad, själva stadskärnan är runt 500 m lång och hälften så bred, men här finns en mångfald av underbart avvägda stadsrum.

Kan mellanrummen mellan husen vägas av rätt, kan staden bli tät men med plats för det privata mitt i det offentliga. Småstaden kan bli urban och människor mötas. Lättare.

Varför kan städer som vuxit långsamt visa upp stadsrum som vår tid helt missar?

först mellanrummet

4 januari, 2011

Inte långt från en kär plats på Vadsboslätten ligger en gård vars byggnader lite klämts in mellan landsvägen och åkrarna. Flera uthus står uppställda och mellan dem som gaturum. Och där finns ett utrymme som har fått precis rätt proportioner.

Visst, Laga skifte lyfte ut gården ur byn och rummet är bara ett men det bär ändå med sig något speciellt. Täta mellanrum kräver inga höghus för att få en känsla av att någon bryr sig, av att folk bor där eller att man kommer få träffa dem man söker. De kräver bara lite omtanke.

Ibland tycker vi att vi har hur mycket plats som helst att göra vägar och kurvor på. Då kanske vi behöver tänka om. När något har den plats det behöver kan det ibland passa alldeles utmärkt.

Tekniktungt

24 november, 2010

Viss förfäran kanske är bra när man lär sig, men var gång som ventilation och värme i tyska passivhus förklaras för mig, kan jag inte annat än att se stora kontor växa upp.

Som tidigare nämnts har de senaste åren bostadsbyggandet gått ner något i Sverige, varvid villabyggandet stått för lika många nya bostäder som lägenheterna. Dvs vår urbana tid är endast det talade ordets. Villamattan brer ut sig som förut. Att då göra något åt detta handlar antingen om att fega ur och söka bygga bättre villor, eller att uppfylla de önskemål som villaköparen har med någonting annat, se Villastaden och Trästaden, nedan. Men låt oss nu tänka oss att vi fegar ur.

Skall vi bygga villor som komplement till hållbara städer behöver de vara energisnåla. Men de behöver också vara enkla att sköta och prisvärda. Bygger vi passivhus behöver de ha vvs-system som även de boende förstår sig på, annars kommer inte driften vara synkad om tio år varvid risken blir att flera olika system motverkar varandra.

För att ett passivhus, på pappret, ska bli så effektivt som möjligt bör man bygga kompakt och yteffektivt och väl välja sitt klimatskal, sina fönster och se till att byggnaden blir lufttät. Men sedan skall tekniken komma in. Och det räcker inte med en ftx. Solpanelerna kräver en ackumulatortank, och då har man nästan ett vattenburet system redan. Vidare kan man ha frostskydd för ftx:en, som en jordvattenslinga med en pump.

Då har vi det, igen. En installationsjulgran och en bra julklapp för vvs:aren. Men det handlar ju bara om villor! Kan vi inte lösa detta på enklare sätt? Varför inte gemensamma lösningar?

Beat Kämpfens kontor är en bra plats att leta på för att förstå var energieffektivt byggande är på väg. Ett gott exempel på detta är en renovering och energieffektivisering av ett parhus i Zürich som jag fick chansen att besöka för inte så länge sedan.

En sak står klar, kan man på ett bra, enkelt, billigt och för bebyggelsen varsamt sätt lyckas energieffektivisera äldre byggnader är det långt mycket viktigare för miljön än de passivhus som vi bygger nya.

EU har satt sitt mål att minska energianvändningen i byggd miljö med 50 % till år 2050. Kanske låter målet lite försiktigt med passivhus som nybyggnadsstandard inom tio år vilka minskar energianvändningen med minst så mycket? Men målet är ambitiöst. Om dagens nybyggnads- och renoveringstakt håller i sig kommer bara 6 % av byggnaderna 2050 att vara byggda efter 2010. Bara 47 % kommer att vara renoverade efter 2010. Resten, närmare hälften, kommer att behållas som de är. Det innebär att energibesparingen i de 6 % som blir nybyggda och de 47 % som renoveras måste hålla god standard. (1)

Låt oss säga att hushållsel och verksamhetsenergi kan minskas med 50 % och låt oss säga att de hus som renoveras i framtiden drar i snitt dubbelt så mycket energi till värme än de som inte renoveras.

För att då uppnå en halvering av energianvändningen behöver all nybyggnad och all renovering minska sin energianvändning med 85 % förutsatt att användning av hushållsel minskar med 30 %. Minskar användning av hushållsel med 40 % räcker 80 %, 50 % 76 % osv. Vi har alltså en tuff uppgift framför oss.

Parhuset i Zürich är intressant kanske främst därför att det trots en omfattande energieffektivisering och minskning av energianvändning med 95 %, inte på något sätt står ut i mängden av liknande hus i området. Visst syns det att det är nyputsat och istället för fönsterluckor som annars är brukligt är lätta textilgardiner använda som solavskärmning på södersidan. Det med solceller täckta söderfallet av taket passar dock ganska väl in bland betongteglet. (2)

Byggnaden är ursprungligen byggd 1947 och renoverades under 2008-2009 .De flesta ytterväggar isolerades med 140 mm mineralull. Skivorna fästes utanpå väggen och putsades. Taket mot vinden isolerades på liknande sätt, emedan golv mot källare isolerades med 100 mm.(3)

Genom att använda en värmepump med cop runt 4,25 för värme och varmvatten och ett ventilationssystem med värmeåtervinning som bara drar 3,5 kWh per kvm ges en total energianvändning för värme, varmvatten och ventilation på 22,5 kWh el per kvm och år. Byggnadens energianvändning ligger därmed lägre än många svenska passivhus. Trots det uppfyller det bara kravet för Minergie, dock inte –p.

De två stora ingreppen mot byggnaden var tilläggsisolering av den putsade fasaden och indragning av ett ventilationssystem med värmeåtervinning. Eftersom nya välisolerade fönster ändå sattes in kunde dessa, som är mycket lika de gamla, flyttas ut närmare fasadliv och därmed ge byggnaden ett ganska oförändrat uttryck. Det är främst de något mindre takutsprånget vid gavlarna som skvallrar om att något hänt. Ventilationsdragningen på insidan känns som ett större intrång.

I Schweiz renoveras 1-2 procent av byggnadsbeståndet per år, vilket är ganska likt Sverige. Distelweg står dock som ett tydligt exempel på att det går att minska energianvändningen med 95 % utan att förvanska bebyggelsen. Hur man sedan använder energi och under vilka tider den produceras, det är en annan fråga. (4)

Byggnaden på Distelweg passar så väl in i området att det om ett par år kommer att vara svårt att skilja det från de andra längs gatan.

1: Mats Rönnelid 2010-09-26
2: http://www.kaempfen.com
3: http://www.benetz.ch/docs/pressespiegel/14.pdf
4: http://www.swissolar.ch/de/bauen-mit-der-sonne/anwendung/neubausanierung

Bakom alla fina exempel på nollenergihus och trästommar står en stor och kall Morra och stampar. Miljonprogrammets långa rader av trevåningshus pustar ut sin värme men står nu näst på tur för att renoveras.

I Alingsås byggs miljonprogramsområdet brogårdens fina lamellhus om med så kallad passivhusteknik, tätt och kraftigt isolerat klimatskal och ventilation med värmeåtervinning. Ombyggnaden innebär en minskning av energianvändningen med nästan två tredjedelar till 64 kWh/kvm, år. Behovet av värmeenergi har minskad med hela 79 %. Trots det når området inte upp till passivhusstandard, men nära på. Ombyggnaden är ritad av Efem vilka gjort en fin utformning. (1)(2)

För ett litet tag sedan besökte jag åter Freiburg i södra Tyskland, där ett liknande försök sker. Området Weingarten west med två tusen lägenheter skall byggas om som ett pilotprojekt. Först ut är ett punkthus som ges passivhusstandard med liknande metoder som i Brogården. Men vad är renovering och vad är nybyggnad?

I Brogården byts i stort sett allt utom betongstommen ut. På entréplan bilas tio centimeter av betongplattan bort för att ge plats åt isolering. Nya utfackningsväggar placeras längre ut och nya balkonger utan köldbryggor läggs till. Utanpå isoleringen sätts klinker för att påminna om de övertäckta tegelfasaderna. På liknande sätt gör man i Freiburg. Resultaten är goda och både energimässigt och ekonomiskt är de hållbara. (3)

Betongstommar kräver stora energiresurser och skapar stora koldioxidutsläpp vid produktion. Att därmed riva ut en gammal inpå betongen och sedan bygga en ny utifrån den är alltså klart befogat. Men det är dyrt och trots att det är ekonomiskt hållbart blir det stora investeringar för bostadsbolagen.

Ett liknande men tidigare projekt var Ringdansen i Norrköping som jag besökte för några år sedan. Här omdanades ett nergånget miljonprogramsområde genom att det minskades och renoverades. Samtidigt genomgicks ett ambitiöst energibesparingsprogram. Men ringdansen fräschades inte bara upp. Det omvandlades. Förvisso till det bättre, sa de flesta boende jag talat med.

Jag tycker det är starkt av Alingsåshem att göra en kraftig ombyggnad av Brogården. Men det finns en annan aspekt också. Brogården åldras inte. Det omvandlas. Frågan är hur miljonprogrammet skall kunna utvecklas och åldras med värdighet?

Någonstans här tänker jag att stora omvandlingar och upprustningar är 1900-tal och att vi borde lämnat det bakom oss. Idag borde vi veta bättre. Fast å andra sidan så gör inte jag det. Hur kan vi långsamt bygga om det, men snabbt minska miljöpåverkan i hela beståndet?

Jag efterlyser en Brogården-light. En ombyggnad som snabbt minskar energianvändning och gör området attraktivare men som också håller dörren öppen för effektivare lösningar, någon om tio år, någon om tjugo. Vet vi vad vi håller på med egentligen?

1: http://efemarkitektkontor.se/sid3_2_Brogarden.html
2: hh.diva-portal.org/smash/get/diva2:351487/FULLTEXT01
3: hh.diva-portal.org/smash/get/diva2:351487/FULLTEXT01

Samma täta stad överallt?

28 augusti, 2010

Idag finns ett koncept för tät stad som läggs på lite var som helst: tät, rätvinklig stenstadsstruktur med rötter i artonhundratalets industriella tid. I centrala lägen ges den sex-åtta våningar, längre ut på landet fyra, kanske fem. Ofta känns områdena för glesa, folktomma även hundra år efter produktionen, ofta alltför urban, med fasader, trottoarer och väldefinierade gator granne med krondiken och ängar.

Där jag bor går Lindholmsallén, med sina åttio meter mellan fasaderna. En kilometer ödslig boulevard som trots framtida tät bebyggelse runt omkring i många decennier mest kommer vara ett blåshål från sydväst för alla motiverade cyklister. Bredden dimensionerades utifrån att större långtradare skulle kunna vända mellan de två inre filerna, detta trots att allén avslutas med breda vändplatser i båda riktningarna. Lindholmsallén är en stark representant för de postmoderna strömningar som manade på idealen om den täta stenstaden. Men den är också en symbol för att stadsliv inte skapas av storstilad arkitektur utan av de som lever ut sina liv på gatan. Gator, kvarter och platser har egna liv och bör utformas för att fungera med dem, inte med ett stadsbyggnadsideal som styr dem.

På skeppsbron mitt i centrala Göteborg föreslås en tät stenstadsstruktur. För att ytterligare förtäta ritas ett högre hus in på den östra delen. Man har på ett bra sätt lämnat Norra älvstrandens hysteri för att ge alla en glipa utsikt mot älven och istället sökt passa in struktur från stadskärnan. Det känns sunt. Men vad är man ute efter? Vad är syftet med att bebygga skeppsbron? Detta är troligen det mest centrala område som kommer att bebyggas det närmsta decenniet. Trots det är bara runt en tredjedel av den nyexploaterade marken bebyggd, och det till stor del av parkeringshus. Att det bebyggs med lite yta betyder att det blir lite lägenheter och lite kontor. Det betyder i sin tur att efterfrågan på att få bo i området blir skyhögt högre än tillgången. Den ekonomiska gången säger då att lägenheterna blir dyra, mycket dyra.

brolopp brolopp

Stenstad kan vara å mycket. Genuas stadskärna är ett tätt exempel.

Här borde ideal komma från myllrande hamnstäder med trånga gränder och plötsliga, intima platser och utblickar, och varför ser man älven redan när man går längs boulevarden badhusgatan? Istället för dryga dubbla markytan i yta (2 i exploateringstal) borde området kunna bebyggas med trånga gränder och åtta- eller niovåningshus. Då skulle tre gånger så många kunna bo här, färre skulle få älvutsikt men andra grupper skulle få större chans. Bygger man inte högre behöver man inte bryta skalan på staden runtomkring. Stadens vinster av området skulle öka.

I Ytterby har stadskärnan rustats upp kraftigt och den ökade mängden pendlare skänker liv åt området kring stationen. Fyra nya kvartershus utgör en påbörjad ny stenstad i fem plan. Byggnaderna är fint avvägda och området känns fräscht. Intill ligger äldre lamellhus från miljonprogrammet och ett centrumhus. Men man undrar lite vart man kommit. Vad är Ytterby? Byggnaderna signalerar att man befinner sig i centrum. Men jag undrar vilket.

Var väljer man att bo när man flyttar till Ytterby och Kungälvs kommun? De flesta vill nog närma sig landet men hålla sig kvar nära stan, ett fint villaområde med nära till butiker och de fina trästäderna i Kungälv och Marstrand. Trästäder som förutom urbanitet också bjuder på privata uteplatser och halvoffentliga platsbildningar. Vilken roll spelar Ytterby i denna resa? När Kungälv nu skall växa på Kongahällatomten var just trästaden en inspirationskälla. Hur kan Ytterby bli en trivsam stad?

Vi behöver andra former av urbanitet, för att kunna anpassa oss till olika platser och framförallt olika sociala miljöer. Skeppsbron är inte en stadsdel vilken som helst, Ytterby är inte city. Kan inte städer på landet få vara städer på landet, hur nu vi kan utforma dem nuförtiden? Kan inte staden få bjuda på myller och oväntade utblickar? Varför inte leta hur man gjort förut, eller varför inte ta sig en studieresa till någon plats som är uppskattad just för sin lantliga urbanitet eller sitt täta myller?

Finns det verkligen inget, förutom en våning till på höjden, som skiljer den lilla staden på pendlingsavstånd från storstadens epicentrum?

Villastaden och Trästaden

20 augusti, 2010

Nära hälften av de bostäder som byggts i Sverige de senaste tio åren har varit villor. Klart att vi kan göra något annat av det!

Även under ekonomiskt mer normala år byggs det villor för nästan lika många som det byggs lägenheter för. Villaområdena blir långt ifrån de hållbara städer som Sverige visar upp för omvärlden och den förebild som Sverige är tänkt att vara förblir en kuliss att sätta framför det verkliga stadsbyggandet.

Men många vill bo i villa. Många vill ha eget hus och egen trädgård med bra uteplats att grilla på. Antingen får vi genom saklig argumentation visa på stadens fördelar eller så får vi helt enkelt tvinga folk bort från denna fruktansvärda livsstil… Eller?

Den långt mer komplexa bild av hållbar stad som långsamt växer fram har plats för mycket mer än bara täta stenstadskvarter i räta vinklar som dagens stadsplanerare ritar på rutin.

Villakvarteren har det emot sig att de erbjuder samhället få bostäder och därmed få människor per yta, samt att de medför att områden befolkas i ganska homogena grupper. Att få personer bor på varje yta ger stora transportproblem och blir dyrt både samhälle och miljö, men kanske det största problemet är det asociala samhälle som skapas. Problemet förvärras av att femtioplussare bor kvar i sina villor trots att barnen flyttat. Villaområden får också en ganska homogen befolkning, framförallt är det barnfamiljer med god ekonomi och i nybyggda områden vanligen med stor andel svensk bakgrund som flyttar in.

Ska vi inte söka ta itu med dessa båda problem istället för att tvinga in alla i den urbana myten? Finns det bara hållbarhet i större städer? Kan vi skapa villaområden med 60-80 bostäder per hektar, uppblandade boendeformer, blandade boendekostnader och möjligheter för familjer med utflyttade barn att flytta inom området?

Klart vi kan.

och faktiskt visar det sig att den täta stadens boende kör nära nog lika mycket bil som landsbygdens.

De kemiska processer som sker inne i en kompost luktar illa. Det handlar om nedbrytning, ofta nedvärderat i vår kultur och något vi helst glömmer bort. Men i en kompost finns värme.

När jag tillsammans med Mikael simulerade passivhus för fullt i fjol diskuterade vi enkelhet och grundläggande behov en hel del. Vi ratade komplicerade tekniska system och drömde om enkla, fungerande byggnader s

om fungerade väl i samklang med naturen utanför. Vi undrade om värme verkligen var så svårt att ordna, utan att bränna upp världens naturgas och olja? Om värmeväxlare på ventilationen verkligen innebar en miljövinst?

Den nedbrytande process som sker inuti komposter består i många fall av att komplexa molekyler bryts ner och förenklas. Inneboende energi lösgörs i processen och blir värme i komposten. Samtidigt krävs en del värme för att upprätthålla nedbrytningen. För en normal men välbalanserad hemmakompost utvecklas mellan 10-15 MJ per kg kompostmaterial, alltså runt 3-5 kWh. Kan denna process ske snabbt och om lukten kan föras bort borde man kunna göra något med den.

Jean Pain byggde under 1970-talet i Provence en stor kompost med rötningskammare som värmde vatten nog för hans hus och gas för hans spis och bil. Men det var en lösning i en skala som idag blir vanligare och vanligare. Göteborg projekterar exempelvis nu sin stora biogassatsning.

För ett vanligt hushåll bör vi dock kunna hitta en enklare lösning. Några roterande kärl som placeras i skåp. Låt säga fyra behållare om 100 l. Varje dag hämtar man två hinkar kompostmaterial från ett regnskyddat förråd i trädgården. Med runt sex kg nytt material varje dag i roterande komposter bör detta ge runt 12-15 kWh per dag eller runt 2400 kWh under uppvärmningssäsongen. Med en omsättning på tjugoåtta dagar kan man byta kompost att fylla samma dag varje vecka. Genom att låta ventilationsluft passera en sida av kompostutrymmet kan dålig lukt föras bort.

Det blir enkelt att sköta, går utan problem att lämna en vecka om man reser bort men värmen räcker väl för ett passivhus. Lyckas man vattenmantla konstruktionen bör värmen räcka även för varmvattnet under vintern. För värme borde inte vara så svårt att ordna.

http://www.hindawi.com/journals/ijce/2010/627930.html http://www.electricitybook.com/composting-for-heat/

Tre resurser

15 juni, 2010

För att enklare kunna sålla i strävan att nå miljökrav för byggande använder jag ett ganska enkelt system. Systemet är ganska spritt och kan tänkas fungera i många olika sammanhang. Jag delar in de resurser som kan tänkas användas i tre, flödande, fonder och lager.

Flödande resurser är främst energi och innefattar uttag av flöden i naturens kretslopp. Det handlar främst om sol, vind och vattenenergi. Här måste man dock var försiktig med vattenkraft, eftersom det kan ha stor miljöpåverkan.

Med fonder menas resurser som finns men där uttag minskar tillväxt. Det mest framträdande exemplet är väl fiskbestånd i havet eller för oss byggare skog och timmer. Vi måste upprätthålla våra fonder men kan löpande göra mindre uttag utan att göra avkall på hållbarheten.

Det tredje resursslaget är lager. Lagerresurser ombildas inte under överskådlig tid, varvid de är mycket värdefulla. Vidare är deras spridning ofta förknippad med problem, eftersom många lagerresurser normalt endast finns djupt i jordskorpan. Vanliga lagerresurser är bergarter, här på västkusten granit, men även olja av vilket många produkter är gjorda.

Genom att söka maximera flödande resurser och minimera lagerresurser kan man enklare göra bra val för miljön i byggande.